I sitt undermedvetna visste Kasper att det egentligen inte fanns något mål. Men han ville ha något slutgiltigt som var slutet på hans plågsamma klättring. Nu när han var på toppen av berget så förstod han varför berget blockerat hans väg från första början. En stor sjö eller vattenreservoar blockerade hans väg framåt. Och den var verkligen stor; han kunde inte se ände på den där han stod. Så egentligen var det mer som ett hav. Ett hav av sötvatten. Han vågade prova det när han gick ner till vattenytan. Så vad skulle han göra nu? Det här hade han inte väntat sig medan han klättrade upp för de här kartongerna. Och vädret vägrade ändra på sig. Det var samma vita himmel som det alltid hade varit. Och vattnet var kallt. Han vågade inte gå närmare det. Han började gå den tunna remsan till vänster i sökandet efter något annat än alla dessa kartonger. Men det enda han fann var ännu mer kartonger. Och han började bli rätt trött nu. Om han bara skulle lägga sig ner en liten stund; skulle han orka fortsätta gå då? Skulle han orka hitta energin till att fortsätta gå då? Han la sig ner. Men det skulle han inte ha gjort. För plötsligt lossnade alla kartonger. Och han hamnade i vattnet. Det var så obeskrivligt kallt. Som tusen knivhugg kändes det. Han fick lov att ta ett stort andetag innan han hamnade i vattnet, i det stora mörkret och det okända kaos som väntade honom…

Det var så obeskrivligt jobbigt att klättra upp för det här berget av kartonger. Något han inte kunde sätta ord på. Men han försökte. Sätta. Ord. På. Känslan. Att bestiga ett övermäktigt berg av kartonger. Han hade inte sett någon annan väg. Han hade förstått att han skulle komma till det förr eller senare. Men inget kunde förbereda honom på hur jobbigt det skulle vara att bestiga ett berg av kartonger. Dessutom var det vanskligt. När som helst riskerade någon kartong lossna och han falla ner mot marken som visst var täckt av kartonger men som hade tillplattats så hårt att det var ungefär att landa mot betong. Och det ville han ju inte. Här uppe riskerade man livet hela tiden. Han ville bara komma vidare. Men han behövde vakta sina steg. Varje steg kunde vara skillnaden mellan liv och död. Han hade kommit rätt långt nu. Han kunde känna vinden blåsa i sitt hår. Och det var lite kallare här. Han var nästan på toppen nu. Bara några steg till. Sen hade han gått i mål…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag har för mig att jag såg ChrisWhippit spela samma mod som UFOsxm, Kev och JNX spelade nämligen pest eller kolera. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen sparris och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Det var nästan inga människor på bussen varken på väg från Brandholmen eller busstationen. Vilket jag också sa på jobbet. Jag kom till jobbet och behövde inte byta om eftersom det är fredag. Bosse var på jobbet och vi tog en promenad. Efter promenaden fick jag hjälpa till med tvätten lite. Jag fick ta bort ludd från uppvärmaren och när vi var tillbaka i arbetslokalen så spelade jag lite mer Bloons td 6 vilket jag också hade gjort lite innan vi gick iväg på promenad. Jag fick en intressant fråga idag, på jobbet, nämligen om jag var nedstämd. Och sa att, nej, jag är inte nedstämd. I vilket fall som helst så ringde jag till mamma och frågade om jag kunde komma till henne. Och det kunde jag. Så jag gick från jobbet och gick till mamma. Man skulle nog kunna säga att vi är sams nu. Vi är i alla fall inte arga på varandra. Och det är väl bra. När jag kom hem till mamma så var lillebror där också. Och Bella blev som tokig. Eftersom mamma inte visste vad vi skulle äta så fick lillebror hitta på något. Så han hittade på ärtsoppa. Färdiglagad, så klart. Det var bara att värma på den och jag kommer inte ihåg vad vi såg på tv men tanken var att vi skulle se på Titanic via Diseny plus som jag castade från min mobil. Jag ringde pappa lite snabbt först. Berättade att jag hade hört att storebror skulle komma över till honom. Han frågade om jag var sams med mamma nu. Jag svarade att ja det var jag väl. Varav han sa att jag ju bara har en mamma. Vilket är så sant. I alla fall. Vi såg inte hela Titanic eftersom jag ville hem till att streamen började. Vilket verkar onödigt nu eftersom det inte verkar som det blev någon stream i över huvud taget. Men jag är inte där än. Eftersom vi inte blev mätta på ärtsoppan så gjorde lillebror våfflor och jag bytte till SVT. Jag hamnade mitt i Rapport och efter det var det Möte med (finska) som var så intressant eftersom det handlade om demens. Jag har ju praktiserat på ett sådant ställe där det fanns demenssjuka. Det är en svår sjukdom. Men viktig att prata om. Efter det var det Nyskilda vilket jag inte har någon erfarenhet av. Jag är ensam fortfarande. Konstigt nog. Man skulle kunna tänka sig att jag hade hittat någon vid det här laget. Men icke sa Nicke. Gömmer sig tjejerna från mig? Eller är det något jag gör fel? Eller är det något jag inte förstår? Jag vet inte. Jag har ingen erfarenhet av att vara skild eftersom jag aldrig har varit ihop med någon i alla fall. Och det tycker jag är sorgligt. Jag ser bara personalen och jag är så trött på personalen. Vilket jag kommer skriva mer om senare också. Men just där och då skulle vi åka iväg i alla fall. Så vi såg inte färdigt på Nyskilda. Jag handlade oliver, soltorkade tomater, sötsur sås, mjölk, yoghurt, chips, Doritos, Mer päron- och hallon/svartvinbärsdricka, Coca cola, paj, matlåda och choklad. På vägen hem så kände jag väl att vi inte hade så mycket att prata om. Mamma och jag. Så det är väl inte så intressant att skriva om. Antar jag. Jag hade inget matstöd eftersom jag åt hos mamma. Och jag missade parkourracet i minecraft som jag brukar tycka är så kul. Inte heller hade Stamsite någon stream. Så nu sitter jag här. När personalen kom så sa jag det att ”de vet väl om att man ska ringa polisen om man misstänker brott” som jag brukar säga. Och hon svarade att ja det visste hon. Men jag hade velat prata om mer saker som varför det aldrig kom några tjejer hit. Nu blir det som vi bara pratar om en sak och sen ska hon iväg och jobba som vanligt. Så allt är okej då? Eller kanske inte. Tänk om någon gör något kriminellt då? Hur gör de då? De säger att de skulle ringa polisen men skulle de verkligen göra det då? Vid åttatiden streamade UFOsxm och Kimmypower Sims så det var lite kul att se på. Och en annan kul grej som jag tänkte göra med pappa i framtiden är att gå ut på tur. Men den här helgen skulle storebror komma över till honom så den här helgen gick det inte och sen ska de till Spanien så då försvinner ännu en helg. Det var ett tag sen jag var hos pappa också. Men jag har skrivandet också. Och jag kan skriva om hur jag hade det i Brunnsvik och i Älvdalen. Älvdalen vet jag inte riktigt varför jag skulle vilja skriva om men jag tänker att jag har mycket obearbetat skit från den tiden också som behöver ner i skriven text. Och nu när jag blivit sams med mamma för en gångs skull så dyker minnen från Bonäs upp. Från när morfar var dödssjuk och mormor blev ensam i det stora huset. De hade så många grejer. Vilket gör mig lite rädd att tänka på för om de hade många grejer så betyder de att de hade ett bra liv utan konflikter. Jag har inte så många grejer och råkar nästan alltid ut för konflikter. Det känns som min livslängd kommer sänkas avsevärt. Vilket är en skrämmande känsla om man känner att man inte uppnått tillräckligt mycket i sitt liv. Men jag ska fortsätta skriva om kartonger och Bonäs. Och kanske lite om Kättbo. Om jag nu har något att skriva om det stället. Det kanske jag inte har. I så fall bara Bonäs. Och allt jag gjorde där. Innan mormor gick bort. Det mesta pekar mot att vi går mot ett tredje världskrig. Tyvärr verkar det så. Jag ser ingen annan utväg om SD blir större. Jag är anti allt som har med militariseringen att göra. Min morfar gjorde lumpen. Jag har för mig att min pappa gjorde lumpen också. Jag gick en utbildning i Naturguidning i Älvdalen. Det var ungefär samma sak. Jag letar spår efter en tid som aldrig mer kommer tillbaka. Jag kan bara använda det jag har på det som förhoppningsvis blir en tur ute i naturen för pappa och mig. Jag får lära mig att göra upp eld igen och allt som tillkommer med det. Jag ska ha ett triangiakök nerpackat någonstans i mitt förråd. Men det är inte helt lätt att gå tillbaka till det ursprungliga. Efter så lång tid där man levt i nutidens lyx. Vad nu det innebär för något. Morfar tyckte ju också om att vara ute mycket. Men han hade hus, fru och bil. Och, har jag för mig, var ute och jagade ibland. Jag är så rädd för vapen och vad det kan göra med oss människor. Men det behöver inte bara vara av ondo. Och jag behöver kanske vara ute och tälja på någon pinne som jag hittat. Inte för att jag vet vad jag ska tälja utan bara för att jag ska ha något att tälja. Jag ser, i vilket fall som helst, mycket fram emot att gå ut på tur med pappa!