Det var ett tag sen jag skrev något här. Jag mår bra. Tanken var ju att jag skulle sitta och titta på Musikhjälpen hela tiden. Men det går ju inte i praktiken. Så nu sitter jag här och gråter till filmmusiken till Batman begins i stället. Nej men livet är inte bara sorgligt. Idag till exempel så började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag såg slutet av Longlegs på SF anytime och sen gjorde jag inte så mycket annat. Jag har av och till sett på The lambda conspirasy av Bolloxed på youtube. Klockan två gick jag och Igge och handlade vitvinsvinäger, citronsyra, mjölk, paj, Mer päron- och hallon/svartvinbärsdricka, Coca cola, pulverkaffe, chips och choklad. Det var en bit att gå både till och från affären så vi hann prata om alla möjliga grejer. Bland annat att jag gått i en kör en gång i tiden. Jag hoppas bara inte att Igge kollar upp för mycket om möjligheten att gå i kör i Nyköping för egentligen vill jag nog inte. Eller det känns svårt. Det finns ju ingen kör som Orsa ungdomskör och kommer nog heller aldrig finnas. Så jag sitter här och försöker skriva i stället. Vi har haft städning klockan fyra men jag känner ändå att jag vill skriva av mig om en del saker. Alldeles för länge har jag gått utan att skriva något. Så i stället får jag skriva om bråk i Nyköping i stället. Det är ju så det är att hålla på med journalistik. Man riskerar hela tiden att hamna i bråk. Och det är nog inte för alla heller. Men för de flesta. Jag vill gärna tänka att de flesta trotts allt inte vill bråka. Det stör mig något oerhört att jag får lov att tjata. Men jag skriver inte bara journalistik. Jag skriver något annat också. Något som har med Tonys pizza att göra. Det var ju så länge sen jag jobbade där nu. Men drömmarna är fortfarande tydliga. Jag diskade plåtar och vek kartonger där. Så många kartonger som jag bara radade upp längs väggen. De fick inte hamna i hög men i drömmarna hamnade de i hög. De blev till stora berg som jag skulle försöka bestiga. Men det var inte konstigt att det blev övermäktigt. Förresten är att bestiga ett stort berg en bra symbol för livet i övrigt också. Speciellt skrivandet känns som att bestiga ett stort berg. Speciellt om man inte skrivit på länge. Känns det som man bestiger ett berg. Och det har man gjort länge. Så pass länge att man inte längre kommer ihåg varför man började bestiga berget från första början. Det har något med drömmar att göra. Eller det har jag försökt intyga mig själv att det gör. Men det var så länge sen. Jag fick den här idén. Sen tänker jag att jag bara vill fortsätta läsa. Så det ska jag nog fortsätta göra! Läsa Stormningen av Cecilia Khavar…