Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag började se en video av ChrisWhippit och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Spelade själv lite minecraft innan jag gick till bussen till jobbet. Väl på jobbet så började jag byta om men då ropade Patrik att jag inte behövde byta om eftersom det regnade ute. Jag hade tagit av mig byxorna men fick sätta på dem igen. Vi skulle åka ut på en tur idag. Den gick till något slags avlägset ställe och slutade i City gross. Där vi träffade de andra på Fia-verksamheten. Där stod vi och pratade en stund. Eller ja; det var väl mest Patrik som pratade. Vi andra stod mest och såg på och lyssnade. Och sen gick vi tillbaks till oss. Men innan vi gjorde det så önskade vi god jul eftersom det var sista gången vi såg dem innan nyår. Sen åkte vi tillbaka till arbetslokalen och eftersom jag skulle ha journalistmöte så gick jag inte till mamma idag. I stället gick jag till affären och handlade lite mandariner, apelsiner, mjölk, chips, Mer päron- och svartvinbärs/hallondricka, frusna grönsaker, crispies, paj och choklad. Hann precis med bussen när jag genade över vägen och åkte hem. Man hinner bygga upp en rätt rejäl bild under den tiden att det ska komma jättemånga på ens journalistmöte. Jag kom hem, satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Skrev ner några anteckningar om vad jag kunde tänkas vilja prata om på mötet. I det ingick att läsa upp samma gamla anteckningar som vanligt, alltså att en notis bara får vara på 50 ord och 200-300 tecken, att man har webbredaktör, korrekturläsare, chefredaktör, krim, lokal koll, foto och kultur. Och att man kollar på polisens hemsida. Alltid polisens hemsida. Dessutom fick jag skriva ner några extra anteckningar, som att vi behövde vara minst tre personer om vi skulle starta studiecirkel i journalistik anordnat av ABF, att det hade varit trafikolycka och misshandel i Nyköping idag och att om någon ville skriva på bloggen så fick de gärna göra det. Under den här tiden fick jag också skriva om trafikolycka i Oxelösund, trafikolycka i Nyköping och misshandel i Nyköping. Så egentligen var det väldigt viktigt att det kom personer på journalistmötet idag. Att det inte kom några personer på mötet ser jag som att någon vill se mig död. Alltså har för avsikt att verkligen döda mig. Jag har inget att försvara mig mot en sån vilja. Annat än om jag hade börjat med jiu jitsu igen då. Vilket jag eventuellt ska göra. I alla fall så hade jag matstöd och Åsa sa att de hade öppnat upp där nere i alla fall så det var ju snällt. Så jag tog mina anteckningar och gick ner i lokalen. Väntade i tio minuter, femton minuter, tjugo minuter, tretti minuter. Alltså jag hade verkligen velat skriva något underbart drömskt som alla vill läsa men om ingen kommer så har jag ju ingen att berätta det för. Och vad är då meningen med dessa möten. Jag fick lite flashbacks från när jag försökte starta skrivargrupp i Skattungbyn eller Mora men det här är inget mot det. Det här är farligare. Mycket farligare. Och att ingen kom var en rejäl bromskloss mot allt som vi kan kalla kreativt skapande. Det är själadödande. Och det är framförallt farligt. Börjar jag bli tjatig nu. Det känns som jag börjar bli tjatig. Men vad ska jag skriva om då? Jag har ju inget annat än det här! Jag hade ju inget annat än det här! Jag hade lagt ner hela min själ och hela mitt hjärta i det här och så kommer ingen! Det är så frustrerande! Och irriterande! Tänk om jag kunde läsa allas hjärnor och veta precis allt om alla som bor häromkring? Vad mycket enklare det hade varit att veta vem som hade tänkt att “Den där dryga jäveln tänker ha journalistmöte! Aldrig i mitt liv att jag tänker gå på det!” eller “den där personen kallade mig nazist en gång! Glöm det!”. Inte heller kan jag vara allas psykolog vilket väldigt många verkar tro att jag kan va. Mest är jag nog bara trött. Alltså inte fysiskt eller mentalt utan så som man bara säger. Att man bara är trött på folk rent allmänt. De säger att de inte är intresserad; nähä! Du har ju inte ens provat! Och någon annan kanske bara försöker förneka att det finns kriminalitet i samhället. Man sitter i sin lägenhet och blundar eller något. Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan göra så här mot mig! Jag kan seriöst inte det! Men nästa möte lär väl bli boendemöte och om jag inte får klarhet då i hur de andra tänker kommer jag aldrig få det. Sen skulle vi gå och äta pizza på lördag så det kanske jag går på. Sen vet jag inte hur det ska gå med mitt skrivande i övrigt. Den här journalistgruppen tänkte jag skulle bli en spark i baken för mitt skrivande i övrigt. Och så blev det inget! Tack för det! Absolut ingen! Jag prata med luften! Eller en vägg! Jag pratar med en vägg! Jag tror jag håller på att bli galen! Nej vi ska inte döda varandra. Det är inte bra. Men nånting behöver helt klart förändras. Det inser vem som helst som inte lever i sin egen lilla bubbla. Deras lilla bubbla. Sitter seriöst vuxna personer och blundar för verkligheten? Kanske kände jag att det skulle bli så här lite innan också? När jag läste Fia-bladet? Jag ville inte veta av den verkligheten men läste den ändå. Ingen vill skriva krim. Egentligen. Det skulle kräva något de inte har. Tålamod. Nyfikenhet. Kanske barnet vore bästa journalisten för att hen inte färgats av vuxenvärldens alla fördomar? Det är ju inte så. Men man kan önska. Speciellt eftersom jag egentligen vill skriva om drömmar om Tonys pizza och snöklädda landskap och Nyköpingså och Hålletskogen och Brandkärr och sen eventuellt om Bonäs och sen vet jag inte vad jag vill skriva mer men jag hittar säkert på något för det brukar det alltid göra. Eller så har det tagit stopp i mitt eget skrivande också och att det är därför jag är så desperat! Jag får be om ursäkt i så fall! Men en sak vet jag i alla fall och det är att kriminaliteten inte tar semester. Att förneka journalistiken så här är farligt. Och egentligen orkar jag inte kämpa längre men jag har inget annat val. Det var något jag sa till personalen under middagsstödet; att skrivandet var enda räddningen. Men man kan inte förneka journalistikens existens på det sätt man gjort hittills! Det är skadligt och rent av farligt! Så då har jag lyckats med det unika knepet att tröttna på mig själv…