Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag spelade en del minecraft och väntade på att mamma skulle komma. Vi skulle äta hämtmat från Chop chop. Och allt såg ju ut att gå bra. Mamma och jag hämtade maten på Chop chop också åkte vi till lillebror. Men ungefär halvvägs så gick påsen sönder och all dricka rann ut. Det verkade dock som maten klarade sig som tur var. Vi var alltså hemma hos lillebror. Jag, mamma, lillebror, hans flickvän och hund. Medan vi åt så såg vi på The rain på Netflix. Det var evigheter sen jag såg den serien. Det var evigheter sen jag såg nånting på Netflix i över huvud taget. Efter maten tog vi en promenad. Vi gick till mitt gamla hem som var på sjätte våningen på nummer fyrtiotre har jag för mig. Vi gick förbi lekparken, Brandkärrsskolan och det som har varit fritids. Jag berättade för mamma att vi hade sett filmen Kasper i den fritidsbyggnaden men vad jag inte berättade var att jag hade ritat en bild på Rayman också. Det är gamla tider; så mycket har hänt sen den gången jag bodde på högsta våningen i ett höghus. Vi flyttade till Kättbo till exempel. Men jag tänker inte berätta hela min livsberättelse nu. Det får jag göra någon annan gång. När vi nästan var hemma så bajsade hunden Love. Efter det splittrades vi så lillebrors flickvän och hennes hund gick upp till sig och jag och lillebror och mamma gick till Biltema. Jag hade egentligen inte tänkt handla något men det blev både tändstickor och rödsprit som ska va till vandringen pappa och jag ska göra. Om vi ska göra den. Jag hoppas ju det så klart. Men så rödspriten var till stormköket. Efteråt fick jag skjuts av mamma hem. Och efter det har jag pendlat lite grann mellan att läsa och spela. Jag har tänkt på det här jag sa tidigare om jobb och så och tänkt att jag kanske var lite väl orättvis mot mina arbetskamrater på Spindelplan. Det är ju inte så att jag hatar jobbet precis. Men jag hade ändå velat ha ett samtal med Tony och Tanja. Inte just nu kanske. Men någon annan dag. Eller så jobbar jag som jag alltid brukar göra. Det funkar ju också. Och jag måste nog gå och lägga mig snart. Jag ska ju upp imorgon. Inte allt för tidigt dock; jag har inte börjat med det än. Att gå upp tidigt alltså. För det kan man väl göra om man inte är en kreativ person som jag. Som försöker skapa något som världen kan ta del av. Jag vet inte; jag vill inte sluta skriva ni i alla fall. Jag vill skriva ett litet tag till. Och sen jobba. Vad nu det är vi får göra imorgon. Har jag ingen aning om. Men om jag får chansa så kanske vi städar, skottar eller slänger sopor på Björshult. Sådant vi brukar få göra. Men som sagt så kanske jag gick för hårt fram i min förra text. Jag får be om ursäkt för det i så fall. Men nu vet jag inte längre vad jag ska skriva. Inspirationen har tagit slut helt enkelt. Och det enda jag gör nu är att längta efter sängen. Om jag inte ska skriva lite till. Eller läsa lite till. Förresten så handlar mycket av det jag läser just nu om Amerika. Om Trumpsuporters och inte Trumpsuporters. Om hur livet ser ut där på andra sidan havet. Jag vet inte om jag hinner läsa klart boken innan bokcirklarna börjar. Jag borde egentligen läsa både Rak vänster och tidningen Skriva. Det får jag göra härnäst. Men just nu ska jag sova. Och kanske drömma. Berättade jag förresten om drömmen jag hade i natt? Jag befann mig i främmande land. Där de pratade främmande språk. Och hade annan valuta. Jag befann mig så långt från hem som man kan vara. Och jag befann mig i kanten av ett samhälle. På ena sidan fanns det övergivna gräsmarker, på andra något slags samhälle. På något sätt lyckades jag göra mig förstådd och byta till mig rätt valuta av någon person. Men jag hade ingenstans att sova och det gjorde mig lite rädd. Tänk om jag skulle dö här ute? Det fanns inga människor, ingen trafik, så vad skulle göra så att jag inte dog här ute? När samhället inte fungerade? Så har jag nog känt lite i verkliga livet också. Att man hela tiden riskerar att dö på de mest pinsamma av ställen. Jag skulle inte vilja hamna i ett dike någonstans till exempel. Men om jag nu ska dö så ska jag dö gammal. Och helst hade jag velat ha flickvän, villa och bil också. Ska det vara så mycket begärt? Tydligen är de det. Tydligen får jag inte känna kärlek. Jag vet inte vad det är men av någon anledning kommer dessa gubbar och vill bestämma över en. Jag tänker inte överanalysera stödet jag fick i kväll. Och efter den här natten kanske jag hittar någon att dela mitt liv med. Kanske det. Jag hoppas ju det. I alla fall. Har jag längtat efter det väldigt länge. Man blir så otålig. Man vet inte riktigt vad man ska göra. Och när det kommer en sån där gubbe som det gjorde ikväll så vill man bara springa ut i skogen och skrika. Det finns en bild. Jag ritade av den från en av Mike and the mechanics album. Det är en man som skriker rakt ut. Jag har tagit inspiration från den bilden och tänkt att det skulle vara jag i tonåren. I berättelsen så skulle det så klart vara Kasper men det skulle var väldigt likt mig. Med det långa håret, de säckiga kläderna och gummistövlarna. I berättelsen skriker han så högt att isen spricker. Det är viktigt att jag beskriver just det. Hur det är när isen spricker. Att det är som att tusen kristaller faller ner i mörkret. Ena stunden har man fotfäste, andra stunden befinner man sig i fritt fall. Det är som serien heter. Allting faller. Det är där allt ska utgå ifrån. Alla nästkommande drömmar. Som jag tokigt nog inte skrivit än. Men det är lätt att procastrinera. Jag tycker att jag befinner mig på en väldigt fin plats i livet just nu. Jag tar inte skrivandet på blodigt allvar. Men att jag har något att skriva, att jag faktiskt har något att skriva, har jag inte haft på jag vet inte hur länge. Jag tycker att Tonys pizza är en väldigt bra början. Sen kan vad som helst hända. Precis vad som helst. Men jag har tänkt att jag ska återvända till den där gången då jag befann mig i baksätet av en bil. För då kan jag återskapa de oändliga gräsmarkerna. Och känna svindel över det som kan tyckas oändligt. Jag förmodar att det är oändligt eftersom jag inte kan se någon ände på det. Och någon ände kan jag heller inte se på den grusväg som jag befinner mig på. Det är som berättelsen aldrig vill ta slut. Som att den bara vill fortsätta och fortsätta. Tills man nått en gräns. Man har blivit galen eller något liknande. Eller så lägger man sig ner och dör bara. Det är ju ett alternativ också. För i drömmen så dör man ju aldrig. Man bara vaknar upp. Också fortsätter det tills man dött tillräckligt många gånger att man vaknat upp på riktigt. Men bara det inte blir som i filmen Inception där tjejen tror att hon befinner sig i en dröm även i vaket stadie. Det kan ju bli så tokigt med drömmar. Man kan ju tro att de är på riktigt. Men jag rör mig väl egentligen i gränslandet till vad som är lagligt egentligen. Att mixtra med andras sinnen. Att gå på djupet. Det är vad jag vill göra. Jag skriver varken skräck eller deckare eller fantasy. Men ibland undrar jag om det hade varit lättare om jag hade gjort det. Det får jag fortsätta fundera på men nu ska jag gå och lägga mig i alla fall…