Han kunde höra vågorna slå mot stranden han satt på. Bakom sig vaggade palmer i vinden. Och himlen var klarblå och solen värmde hans stelfrusna kropp. Det var nästan som att det var på riktigt. Men han visste att så fort han skulle gå en liten bit så skulle kulissen falla. Så han stannade kvar ett litet tag till. Han ville känna sand mellan sina tår. Han ville för en liten stund känna att han inte hade några krav på sig. Vilket det annars var lätt att skaffa sig om man inte satt på en paradisö någonstans som han inte visste var det var någonstans. Han visste inte heller hur han hamnat där han hamnat. Vilket började bekymra honom överdrivet mycket. Så han reste sig upp och gick till palmträden bakom sig men stötte emot någon slags vägg och plötsligt föll kulisserna och avslöjade ett snölandskap som var långt ifrån det han precis hade upplevt. Han försökte desperat att gå mot vattnet men också det var en kuliss som föll. Det fanns inget kristallklart vatten. Det hade varit en illusion. Och i den här illusionen hade han trott att han var långt från allt som hade med snö och kyla att göra. Han hade helt enkelt hoppats på att slippa det. Men nu när snöstormen ven som aldrig förr så förstod han att det var den verklighet han levde i och var den verklighet han fick leva i ett litet tag till. Tills han hittade tillbaka till de där soldränkta stränderna oavsett om de var på riktigt eller tillhörde en sedan länge bortglömd dröm…