Anslagstavlan hade slocknat för länge sen. Tågen hade slutat gå för länge sen. På ett sätt kändes det som att självaste tiden stannat. Men det visste han ju att den inte hade gjort. Den bara gick ovanligt långsamt. Och i den här långsamheten hände absolut ingenting. Det var som världens alla människor dött ut. Som att han var den sista människan kvar på jorden. Väntandes på ett tåg som aldrig skulle komma. Varför stod han ens där? Det var som han levde på ett litet hopp fortfarande. Eller det var mer att han hade brukat åka tåg där och levde på något slags hopp att de skulle börja göra det igen. Trots att anslagstavlan slocknat för länge sen. Och trots att tågen hade slutat gå för länge sen. Han var som ett levande museum. Som berättade om en tid som försvunnit. Det var bara det att det inte fanns någon som kunde uppleva detta museum. Så på ett sätt var han rädd att han skulle dö utan att någon skulle veta om att han hade dött. Han ville gärna berätta om sitt liv men när det inte fanns någon att berätta sitt liv om så var han rädd att allt skulle falla i glömska. Och han hade många saker att berätta om. Men han visste inte hur man skulle behålla intresset när man berättade om övergivna ängar och fäbodar. För det var det han hade sett. Varken mer eller mindre. Så till slut kom tåget trots allt. Och han klev på och kom hem trots allt…