Anslagstavlan hade slocknat för länge sen. Tågen hade slutat gå för länge sen. Det hade, för länge sen, slutat lysa i gatlyktorna. Värmen hade slagits ut och vattnet i kranarna hade slutat rinna för länge sen. Inte för att det betydde så mycket för honom; han var så långt från värmen av ett uppvärmt hus han kunde komma. Här där han var hade man fullt upp med att hålla värmen om fötterna och det fanns ändå inga människor där som kunde hjälpa honom att hålla värmen. Inte en enda. Faktiskt. Varför stod han och väntade på ett tåg som aldrig skulle komma? Det var nästan som att han levde på ett hopp som egentligen inte fanns där. Han såg ut över tågspåren. Såg ända bort till horisonten. Inte ett enda tåg så långt ögat kunde nå. Ändå levde han på något slags hopp som inte fanns där. När allting slagits ut. Och slutat fungera. Han ville hemskt gärna tro att det ändå fanns någon slags medmänsklighet i världen. Han hade trott det förr och var beredd att göra det igen. När samhället kom tillbaka. Och alla människor väl kom tillbaka från, vad det nu var, de hade försvunnit till. För att vara den sista människan var en alldeles skrämmande tanke. Han fick gåshud bara han tänkte på det. Och ilningar i ryggraden. Han fick inte vara den sista människan på jorden. Det fick inte vara sant. Men det var sant. Han var den sista människan på jorden. Det fanns ingen annan som kunde berätta hans historia. Den insikten tog tag i en på ett sätt som han inte var beredd på. Det kändes som han skulle svimma och han var alldeles vimmelkantig. Något förändrades. Något med landskapet. Och han vaknade plötsligt upp utan vetskapen om vad det var för något. Han försäkrade sig om att han låg i sin säng, att han var långt ifrån kalla tågstationer och att ingen människa dött ut. Sen återgick han till drömmandet som den här gången var betydligt ljusare och vänligare än drömmen han precis hade drömt. Men det är en helt annan historia…