Trafikolycka, Nyköping

På E4 i höjd med Stavsjö larm om trafikolycka. Kolliderat ska en personbil ha med mitträcket på sträckan. Inga uppgifter finns för närvarande som tyder på att någon kommit till skada. Till olycksplatsen är polis beordrad. En uppdatering klockan 13:05. Ingen har kommit till skada. Några stolpar i mitträcket är nedkörda. Ej brott misstänker polisen.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor med ost på och pulverkaffe. Jag tog bussen ungefär vid kvart i fyra till mamma. Jag missade bussen till Harg och fick vänta en halvtimme på nästa. Väl hemma hos mamma så åt vi rester. Spagetti och köttfärssås och ris och chilli con carne. På tv såg vi slutet på Unga Astrid som jag sett förut. Efter ett tag kom lillebror hem och då frågade jag om han hade flyttat hemifrån nu och då svarade han att det hade han gjort. Han hade dock inte städat ur rummet vilket han fick lov att göra nu. I alla fall dammsuga lite. Och när jag hade ätit så hjälpte jag honom att bära ner madrasser och ett bord. Så mycket mer behövdes inte eftersom han hade köpt någon soffa på Öppen hand. Vi åkte i alla fall till hans lägenhet med alla grejerna och det var första gången jag fick se hans lägenhet. Det var inte mycket att se för tillfället. De hade inte många möbler för tillfället och sov på golvet. Men jag hade kunnat tänka mig att vara där längre någon gång om jag får det. Förresten är det Brandkärr han flyttat till. Och det tillsammans med sin flickvän. Jag har ingen flickvän än. Alltså seriöst; jag har ingen flickvän än! Hur svårt ska det var att hitta någon att dela sitt liv med? Vad väntar folk på liksom? Nu har jag i å för sig varit med mamma hela dan så jag får skylla på det. Efter vi var till lillebrors lägenhet så åkte vi till ICA maxi där han lämnade av släpvagnen och mamma och jag gick in och handla. Jag handlade mjölk, Runda björn, Mer päron- och apelsindricka, pajer och choklad. Efter det fick vi skjuts hem och jag kunde höra något om att Pontus skulle komma på besök hos lillebror. Jag har alltid haft obehagliga känslor för honom. Det känns som en typisk person som skulle radikaliseras och hålla på med nazism. Jag tror inte att han aktiverat sig politiskt någon gång i sitt liv men om han skulle göra det så skulle det nog va i sverigedemokraterna. Något är så fundamentalt fel i Nyköping. Det känns bara som det finns nazister överallt. Jag hoppas jag har fel men vad jag har hört så är det nog tyvärr så att jag inte har fel. Så när kommer de börja bygga förintelseläger för såna som mig? Hur många år har jag kvar att leva? Kommer jag någonsin få uppleva kärlek någon gång? Är det ett tredje världskrig vi börjar närma oss? Jag har så många frågor och så få svar. Och inte får jag mycket respons på Facebook heller. Och statistiken på WordPress är bedrövligt låg. Hur ska man någonsin kunna leva på det här? Alltså det som kallas skriva? Efter ICA maxi så åkte vi i alla fall hem till mamma och vi gick aldrig upp till lägenheten utan bytte bil bara och åkte till ICA knuten där jag kunde köpa mina chips. Men inte de vanliga, de jag brukade köpa, utan västkustchips. Tydligen har de slutat sälja de vanliga. Och efter det åkte vi hem till mig där jag packade upp och jag tog med all pant som jag samlat på mig. Vi åkte till ICA maxi igen och pantade och efter att vi hade gjort det så gick vi in i butiken och köpte en juicepress, äppeldelare och äpplen. Vi tittade även på brödrost och blender som jag funderar på att önska mig i present. Efter det fick jag skjuts hem och efter det har jag inte gjort så mycket. Jag vet inte vad jag ska göra heller. Jag har inget körkort, inge tjej och inget stort hus på landet. Det känns som allt går emot mig just nu. Hur kan det komma sig att man är 32 och fortfarande singel? Något är så fundamentalt fel i Nyköping. Det är inte så här det ska va att leva. Det bara kan inte va meningen att det är så här det är att leva. Varför vill ingen va med mig? Jag fattar det inte! Varför vill ingen vara med mig? Alltså seriöst; vad är det folk väntar på? Är jag verkligen så skrämmande? Är jag verkligen så motbjudande att ingen vill va med mig? Jag är ingen nazist. Jag försöker, i den mån det går, leva ekologiskt. Jag skräpar inte ner. Alltså; hur många fler krav är det tjejer behöver för att bli tillsammans med mig? För jag begriper det inte. Men sen så vet jag ju inte hur tjejer tänker så jag kanske bara ska lämna det som det är där… 

En text om drömmen jag hade i natt. Det blir ingen vanlig text eftersom det inte var en vanlig dröm. I drömmen fanns pappa och hans fru. Jag vet inte om drömmen var så korrekt precis eftersom den kan tyckas orättvis. Det var i alla fall något som såg ut som en gasledning som gick genom landet. Och någonstans sprängdes det. Om jag minns rätt så var det en ICA-butik där innan. Den byttes ut mot något som såg ut som Biltema. I alla fall fanns det skruvar och en massa andra sådana saker som det brukar finnas i en Biltemabutik. Det var som butiken byggdes upp framför mina ögon. Som att hyllorna växte upp som träd från golvet. Och plötsligt fanns det en färdig butik där. Men det var inte alla som ville ha en sådan butik där. Jag till exempel. Och jag har för mig att Johanna Moraeus var där också. Vad hon gjorde där hade jag ingen aning om men jag har för mig att i butiken som fanns där innan så fanns det varor för djur. Burar och hö och såna grejer. Vilket inte skulle förvåna mig eftersom jag gått i butiken Arken Zoo med mamma och hunden Bella så många gånger och klippt klorna. Nu kändes det ogästvänligt dock och egentligen ville man inte vara där inne. Så mycket hade förstörts för att den här butiken ska få plats. Och så mycket hade sprängts. Landskapet hade omformats. Drömmen ville säga mig något. Att jag inte ska vara rädd att använda dynamit när jag skriver mina drömberättelser. Annars blir berättelsen ofta tom och innehållslös. Ingen bryr sig om en helt vanlig dag utan några händelser. Men lägger man till lite dynamit så kan även den tråkigaste dag bli innehållsrik. Det var något annat också. Det blev mycket grus av sprängningen. Vad nu det betyder vet jag inte. Den här drömmen var väldigt anti-byggvaruhus. Ändå är det de vi brukar åka oftast till. Allt som var där innan, oavsett om det var skog eller sjö eller fjäll, förstörs för att ge plats åt något destruktivt. Något som inte borde vara där. Eftersom det bidrar till klimatförändringarna. Och något annat som är mycket djupare. Någon kanske hade bott där. I drömmen kändes det som någon annan hade bott där. Vem det var visste jag inte. Men jag fick ju ledtrådar genom ICA-butiken och djurvarorna och något annat som hade med naturen att göra. Jag tror att jag egentligen inte ville att naturen skulle förstöras för att ge plats åt en butik. Det gjorde ont på en plan som var helt ny för mig. Själv har jag aldrig trott att jag skulle bli engagerad i miljöfrågor. Men när naturen förstörs på det sättet, det kan till och med vara ett naturreservat, så blir anledningen till att kämpa för naturen en helt annan. Men det är ju lite så drömmar funkar också. Den bygger upp något som förstör naturen. Tills att naturen tar tillbaka det som en gång var dess vilket den kanske också gör någon gång. Men det var något med drömmen som kändes väldigt bekvämt. Att den liksom byggde sig själv utan att jag behövde göra något. Kanske att det är det jag försökt skriva? Under all denna tid? Men det som byggs behöver ju inte vara ett byggvaruhus utan kan vara något helt annat men det är nog lättare att bygga ett byggvaruhus för där vet man i alla fall var man har alla grejer. Också fortsätter man. Förstöra naturen. Jag har alldeles för sällan brytt mig om naturen den senaste tiden. Den här drömmen fick mig att ändra ställning i den frågan. Att träd kapas och skog skövlas för att ge plats åt ett byggvaruhus känns helt enkelt inte rätt. Jag var mer aktiv i naturfrågor när jag var yngre. Jag gick en naturguidesutbildning och odlingsutbildning och jobbade till och med som värvare för Naturskyddsföreningen. Men i förlängningen handlar det bara om vad vi gör av ett stycke mark. I drömmen hade marken varit skyddad och sällsynta djur och växter levde där. Man skulle till och med kunna kalla det naturreservat. Och sedan skövlades det bara. I vanliga fall hade jag inte brytt mig men nu fick jag en personlig relation till naturen. Precis som indianen får till sina marker när storföretag skövlar deras mark. Jag antar att vi alla måste hålla sams i naturen och drömmarna är till för att bearbeta sådana saker. Det kändes verkligen som varuhuset växte fram ur backen. Och så kan man undra vad mer som kan växa fram ur min fantasi. Möjligheterna är ju oändliga. Möjligheterna är många. Och möjligheterna tar plötsligt stopp vid ett byggvaruhus. Varför då? Varför blir det på det sättet? Jag vet inte riktigt vad drömmen ville säga mig. Eller så är det just det jag gör. Den ville liksom väcka mig på något sätt. Alltså inte väcka mig som att väcka mig från en dröm utan att jag kommer till insikt att jag måste börja tänka på miljöfrågor också. Tidigare har jag inte brytt mig om miljöfrågor men nu fick drömmen mig att bry mig om dem. Det är som den där filmen Inception där de försöker ändra en person i grunden. Vilket inte går att göra förrän man är riktigt djupt i den. Ungefär så var drömmen för mig. Men inga personer besökte min dröm. Så vad var det som fick mig att förändras så radikalt? Jag vet nog vad det är men jag kommer nog inte gilla svaret. Anledningen till att jag fått leva ensam den senaste tiden. Att jag skriver att jag skriver om drömmar. Men det är mer än så. De förändrar hur vi är som personer. De liksom byggs upp medan vi drömmer dem. Obegripliga landskap som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Också har man bara ett mål framför alla andra. Att komma fram till just den personen som upptar alla ens tankar. För man är så kär att man inte kan tänka på något annat. Fast ett byggvaruhus är ju som tomt och intetsägande. Eller är de det? Var byggvaruhuset ett sätt för mig att säga att jag kunde använda andra verktyg för att bemöta livet. Sen var ju Johanna Moraeus där men jag vet inte om det betydde något egentligen. Jag vill tro att det betyder något. Men jag fortsätter nog vara ensam. För ett tag till. Drömmer om naturreservat som förstörs och ersätts av byggvaruhus. Alltså från grunden omforma landskapen. Det är det som är själva grunden i att drömma och försöka att drömma. Vare sig man vill det eller inte. Drömmar kan visa det som vi räds för också. Om det otäcka. Och det som man inte vill tänka på egentligen. Till exempel hur mycket naturen förstörs när den ger plats för ett byggvaruhus. Drömmen har ju den funktionen att den kan vara väldigt drastisk i sitt uttryckssätt. Jag är i alla fall inte alltid beredd på vad mina drömmar ska visa mig. Jag har ju skrivit om drömmar väldigt länge nu. Men aldrig på det sättet. Som var meningen från början. Drömmar förändras ju med tiden också. Och det som var aktuellt en gång i tiden kanske inte är det längre. Hur mycket jag än skulle vilja att det var som när jag gick i Brunnsvik går det inte längre. Det är vad mina drömmar försökt säga mig för ett tag nu. Att släppa taget. Att skriva om något nytt. Men drömmen jag hade i natt var vulgär. Den var obehaglig på en helt annan nivå. Den var väl ett uttryck för industrialiseringens yttersta ansikte. Det var som det inte fanns något annat än det där byggvaruhuset. Så när jag går och lägger mig i natt så kommer jag förhoppningsvis drömma om något annat. Jag vet ju att jag brukar skriva dagboksanteckningar efter varje arbetsdag och på onsdag börjar jag ju jobba till och med. Men den här drömmen var något annat. Det var som något grundläggande hade gått sönder. Något som får oss att kalla oss människor. Är det verkligen så extremt? Ja det är nog det de är. I alla fall det här som har med våra drömmar att göra. Det finns liksom inget lagom i mina drömmar. Antingen är det extremt stort eller extremt litet. Och det tror jag ni kommer märka i mina framtida texter. Om Tonys pizza och snöklädda landskap och en vit dimma och baksätet av en bil. Och sen; samma landskap jag befann mig den gången. Men bara för ett litet tag. Tills minnena kommer ikapp mig igen. Förutom byggvaruhus så skulle jag kunna skriva förråd ute i skogen och få det att bli minst lika intressant! Om de här förråden får tillåtelse att se lite skrämmande ut. Som att det gömmer något. Och då kommer jag alltid tillbaka till Bonäs. I den där sängen jag sov i när jag bodde i Bonäs. Och jag kan känna att jag har så många känslor för det här stället. Kanske är det ett vägskäl. Där fick jag bestämma om jag skulle leva kvar i gamla minnen eller göra något nytt. Och jag valde att göra något nytt. Jag valde att bli värvare för Naturskyddsföreningen. Och det är nog ett av de roligaste jobb jag gjort. Förutom det jag gör nu. Jag har så många platser att skriva om. Det blir övermäktigt. Jag vet. Men jag måste ordna upp i röran. Annars kommer röran att dränka mig. Fullständigt tillintetgöra mig. Jag vill ju inte precis bli ihågkommen som den som inte kunde ordna upp i sitt liv. Men det är så här det är att skriva om drömmar. Man kallas flummig. Som att man har huvudet uppe bland molnen. Och jag ska vara ärlig och säga att jag nog vill skriva om något annat nu. Men precis som journalistik så har man inget val. Vi tillbringar ju trotts allt en tredjedel av våra liv sovandes. Vore inte en av de viktigaste saker vi skulle kunna göra då att skriva om det? Jag vet inte. Jag tänkte i alla fall gå och lägga mig snart för att ta bussen imorgon och åka till mamma och handla lite. Men sen, sen, kanske jag kan skriva något mer om det. Jag vet inte; det känns som jag tappat den röda tråden för länge sen. Om det nu inte var något viktigt som jag skulle komma ihåg vilket jag inte tror att det var. Det var bara ännu en dröm om industrialiseringen och det var en dröm om byggvaruhus…