Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor med ost och salami på och pulverkaffe. Jag såg ingen video på youtube utan spelade minecraft, gjorde mig en Varma koppen sparris och spelade lite mer minecraft. Jag gick till bussen och trodde att jag skulle hinna med nästa buss också. Men på bussen klev det på så mycket ungdomar att bussen försenades. Inte deras fel, jag vet, men bussen till Harg vägrade stanna. Trotts att jag sprang efter den och vinkade. Så jag fick sitta på busstationen en halvtimme. Jag skickade sms till Patrik och försökte ringa honom två gånger utan att få svar. Jag hann läsa lite i alla fall. Till slut ringde Åsa från boendet och berättade att Patrik hade ringt och undrat var jag var någonstans. Då berättade jag allting som jag redan berättat för er och då förstod hon och skulle föra det vidare. Jag kom i alla fall fram till jobbet till slut och då berättade han att mobilen inte fungerade som den skulle. Jag var inte på jobbet särskilt länge i alla fall. Utan åkte hem och väl hemma satte jag på radion och datorn. Det tog ett tag för mig att inse att det hade varit skottlossning i Örebro. Jag brukar ju oftast vänta på att något ska hända i Nyköping. Men hemskt är det i vilket fall som helst. Mamma ringde i alla fall. Jag trodde först att hon ville veta vad jag hade gjort under dagen men det var mer att hon undrade om jag hade hört talas om skolskjutningarna i Örebro. Nu har jag gjort det i alla fall. Men kul är det i alla fall att folk vill veta mer om mitt liv. Det får mig att vilja fortsätta skriva. Jag skrev i alla fall en artikel om den där skottlossningen i Örebro. Och jag kan inte påstå att det var särskilt kul att göra det. Jag hade behövt något positivt att se fram emot framöver. Kanske är det att få jobba imorgon också? Eller så tar jag bussen ovanligt långt bort mot vildmarken? Vem vet; jag kanske beslutar mig för att skita i allt och leva mitt liv i ett landskap där ingen skulle tro att någon skulle kunna bo? Jag föredrar väl att drömma om sådana ställen. Så kan jag leva mitt liv vanligt. I stan. Med alla er andra. Som känner mig. Eller gör ni det? Det kanske är något jag inte berättat än. Men vad skulle det vara i så fall? Det skulle, i så fall, till och med göra mig förvirrad…