Idag började jag dagen med en hund i mitt ansikte. Frukosten bestod utav gårdagens soppa, yoghurt, flingor, mackor och pulverkaffe. Idag var tanken att jag skulle åka slalom. Då fick jag klä på mig en hel del som täckbyxor och halsduk. Jag kunde dock inte ha på mig allt hela tiden. När vi åkte till Grönklitt sen så fick vi hyra skidutrustning beståendes av skidor, pjäxor, stavar och hjälm på 300 kronor. När vi sen skulle köpa själva kortet så gick det på 500 spänn också. Så jag har nästan spenderat 1000 kronor. Jag åkte lite skidor idag i alla fall. Men bara en gång i barnbacken och en gång i stora backen. Jag har bildbevis som jag inte lagt upp än men som jag funderar på att lägga upp sen. Efter skidåkningen så kunde jag duscha och basta gratis i alla fall så det var skönt. Efter det fick jag sitta med Bella så att mamma fick duscha och basta. Efter det åkte vi hem till Rädbjörka där mamma lagade till pyttipanna med ägg. Efter det vilade vi en stund och det kändes som jag skulle somna där jag låg. Efteråt åt vi läfsor som mamma hade gjort och jag läste lite mer. Det handlade om någon bön som pappan var nyfiken på. Minnena från Brunnsvik har känts överväldigande. Det finns personer som bara försvunnit från jordens yta som jag hade velat träffa igen. Jag har nog rätt mycket att se fram emot framöver i alla fall. Jobb, körkort, skrivarkurs, bokcirkel. Jag får tänka på det i alla fall. Men det är svårt; hur gör man liksom när ens gamla skrivarlärare gått bort? Det finns ju ingen chans till försoning då. Och jag kan komma på mig själv att tänka att jag skulle ha lyssnat på någon arbetarsång någon gång. Eller läst hans bok Hoola bandola band. Det gör ju inte honom mer levande tyvärr. Det är inte mycket som skulle göra honom levande. Jag förråde ju Brunnsvik. Jag flyttade innan kursen slutade. Och jag kan inte låta bli att undra hur det hade varit om jag gått klart kursen. Om jag gått ett andra år. Ja nu ska jag väl gå och lägga mig med bilden av ett festglatt Brunnsvik i färskt minne. Det som jag har som omslagsbild nu. Tid för skrivande är inte nu. Jag sitter i en stuga med bara en mobil i handen. Men kanske att jag får möta någon av de personer som försvunnit? Jag hoppas det i alla fall…