Vägen gick genom en stad som såg ut att nå upp till rymden. Han kände sig så oerhört liten och det kändes som han inte kom någonstans. Det hade inte alltid varit så dock. En gång i tiden hade staden varit liten. Men något hade hänt som hade fått den att växa. Och den växte så oerhört mycket. För varje steg så blev den bara större och större. Någonstans på vägen hade han tappat bort sitt mål för sin vandring. Sitt syfte. Det blev helt enkelt för stort. Och han fick svindel. Av de höga byggnaderna. Svindel och någonstans på vägen tappade han fotfästet. Föll omkull och föll mot asfalten. Men han slog aldrig i den hårda backen. Istället landade han i en säng. Och insåg att han var hemma… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor och pulverkaffe. Jag gick upp rätt sent så jag hann inte riktigt se något på youtube. Istället gjorde jag mig en Varma koppen sparris och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen som tog mig till jobbet. På vägen så mötte jag nästan bara kvinnor med barnvagnar. Och undrade lite smått var männen med barnvagnarna var. Men tänkte inte mer på det utan gick till jobbet där jag mest satt och spelade My little universe. Efter ett tag tog vi en promenad och efter det spelade jag lite mer. De gick iväg för att hämta tvätten men så mycket mer fanns det inte att göra på jobbet. Så jag fick gå efter ett tag och jag gick till ICA knuten där jag handlade torkade tranbär, chips, Doritos, Mer äpple- och apelsindricka, Coca cola och choklad. Efter det åkte jag hem och på vägen såg jag en massa välklädda killar. Kände väl att det fanns någon tjej där som levde med dessa välklädda killar. Hur de nu stod ut med dem visste jag inte. Jag stod inte ut med dem. De kändes “för mycket”. Men det är väl bättre än att de hade varit sunkigt klädda. Jag bara saknar något att dela mitt liv med. Så innerligt mycket. Och jag vet inte var jag ska hitta den rätte heller. Oavsett om jag har varit på Match eller Dejting på Facebook. Väl hemma så satte jag i alla fall på radion, datorn och packade upp alla varor. Personalen har inte heller känts som ett så jättestort moraliskt stöd precis. I alla fall inte hon som kom på matstödet. Visst; hon tyckte det var bra att jag gick bokcirkel och skulle börja skrivarkurs snart. Men allt annat då? Jag vet inte om jag väntar mig för mycket men jag är alltså inte ihop med någon. På alla hjärtans dag dessutom. Men jag har ju inte hittat någon än. Kanske att jag hittar någon snart. Det kan hända att jag hittat någon. Men håller det hemligt tills vidare. Jag körde parkourrace på minecraft där vi bara var två stycken som racea. Jag har packat ihop alla mina grejer som jag ska ha med mig till Dalarna. Har varit lite stressigt på grund av det. Men jag känner inte att jag inte har kontroll på situation. Jag har packat ner den varma sovsäcken, lite varma kläder, underkläder och trangiaköket med tillhörande t-röd. Det ska bli spännande att se hur den fungerar efter all denna tid. Jag antar att den kommer fungera alldeles utmärkt! Jag kommer ha lite svårare att skriva dagboksanteckningar i Dalarna också. Inte allt för svårt för jag har skrivit på Onenote på mobilen förut också. Jag funderar också på att ta med mig anteckningsblock och penna också. Av någon anledning känns det som jag kommer skriva och rita ovanligt mycket. När personalen kom nu på medicinstöd så blev jag påmind att jag måste ha med mig all medicin på resan och att jag ska till psykiatrin måndagen efter och eventuellt få körkortstillstånd. Något jag för övrigt tycker är bedrövligt hur det har fått gå till. Jag har alltså bara en chans klockan nio att få körkortstillstånd. Och sen när var det psykiatrin som skulle få bestämma om man får körkortstillstånd eller ej? Det är ju helt uppåt väggarna! Det handlar ju om min möjlighet att kunna ta en bil och köra långt utav bara helvete från alla dessa psykiatriker och kostymnissar. Nåja, jag måste väl sätta punkt någon gång, på något sätt. Något är på gång i alla fall och det är väl alltid bra. När jag höll på att ta körkort så skulle jag ha uppkörning och prov. Det avbröts bara för att jag började Skattungekursen. Jag hoppas jag får chansen att ta körkort nu för en gångs skull. Det har gått alldeles för många år sen jag fick den chansen senast. Och alla saker jag fått uppleva, bra eller dåliga, jag vet inte om jag skulle överleva att uppleva dem igen. Det är liksom det de handlar om. Liv eller död. I alla fall. Nu ska jag upp till Dalarna. Nu ska jag tänka positivt. Jag har lite kvar att packa. Bland annat matvaror. Antingen går jag upp sex eller åtta imorgon. Alldeles oavsett så har jag nog det mesta nerpackat. Så jag tror jag sätter punkt här, för den här dagboksanteckningen, i alla fall… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor och pulverkaffe. Jag gick inte upp sex som jag sa att jag skulle göra utan vaknade någon gång vid elvatiden. Planen var att jag skulle åka ner till stan vid kvart över två-tiden. Jag vet inte vad jag gjorde innan dess utan för det mesta spelade jag minecraft eller läste lite. Väl på stan så gick jag till Bastard burgers och beställde en The bastard menu. Efter det gick jag till Team Sportia för att se om de hade underställ. De hade det men jag vet inte om det var rätt underställ. Jag gick i alla fall vidare till bokhandeln där jag köpte Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson som jag också känner sen tidigare. Det var när jag bodde i Skattungbyn som Tony kom ut med boken Kafkapaviljongen som jag också läst men tycker väl att det räcker med att läsa om de som dog i Auschwitz nuförtiden. Det gör jag utan att tänka mig för egentligen. Det är så långt från rasistiska sidor som man kan komma och jag hoppas att jag aldrig kommer behöva läsa sådana sidor. Efter bokhandeln gick jag till biblioteket och läste så mycket Hemma som möjligt. Jag tror jag läste minst tio sidor. Ungefär halv sex så gick jag in i biblioteket och frågade vad Sörmlandsrummet låg någonstans. Det låg längst bort i biblioteket så det var bara att gå den vägen. Väl där så stötte jag på en tjej som också skulle va med på bokcirkeln. Eller först så träffade jag på en annan bokcirkelgrupp men de skulle flytta på sig och det jag tänkte på mest var den här tjejen jag träffade. Helt plötsligt var hon där bara och jag vet inte namnet på henne men jag vet att hon jobbar på komvux i Nyköping. Jag hoppas jag får lära känna henne lite mer senare för det kände jag inte att jag fick nu. Eller jag lärde väl känna henne men sen så åkte vi ju hem till oss. Bokcirkeln var ju intressant i alla fall. Boken är väl väldigt mycket relationer och ett hus och någon trädgård och man försöker förstå vad den handlar om. Något skaver. Det märker man i alla fall. Och det är lite kristet. Det känns som jag har mycket att upptäcka kvar i den här boken. Men just då blev vi färdiga i alla fall och jag fick skjuts av en annan som bodde i Rosenkälla. Så hon visste var Brandholmen ligger och hade bott här när Brandholmen knappt var ett område. Jag fick orientera henne rätt så att jag kom hem och sen gick jag hem. Jag berättade för personalen att jag hade ätit på Bastard burgers och då blev han lite besviken. Han sa att han ju trodde att det var “vårt” ställe. Jag misstänkte dock att han sa det med ett leende på läpparna så det var inte seriöst. Sen dess har jag inte gjort så många saker. Jag håller på att se på när Matinbum spelar något spel på Twitch. Det känns som jag har något mer att skriva om stan som nästan kräver en separat text. Jag kan väl skriva så mycket att jag förmodligen kommer drömma mycket om städer den närmaste tiden. Det sa förresten tjejen att hon kom från Stockholm. Stora tomma städer som blickar ner på en medan man går någonstans som är bortanför allt det här ödsliga. För man vill bort, bort, från allt detta ödsliga. Att det inte längre bor några människor i staden. Det är som att jag är den sista människan på jorden. Men vad ska krävas för att världen ska ödeläggas så dramatiskt? Jag tror inte drömmen bygger på logik utan egentligen finns det inget svar mer än att man vill att det ska vara tomt. Och att det är tomt överallt. Men det funderar jag, som sagt, på att skriva om i en separat text…