Jag översköljs av minnen från när jag bodde i Kättbo och gjorde upp eld i spisen. Jag kan inte fatta hur jag orkade med det livet. Och att mata djuren och ge dem vatten; det låter som ett helt galet liv enligt mig. Och ändå levde jag det. Grejen är väl att ta bitar ur sitt liv. Såna saker kan vara att göra upp eld i spisen och laga gröt. Men jag gjorde så mycket mer som sagt. Djur vi hade var får, getter, kaniner, katt, fiskar, höns, häst och en gång kalkoner till och med. En gång gick vi en fäbodvandring till och med från Kättbo till Tiberget. Vi gick med fåren, hästen och getterna. Vandringen tog något på hela dagen och var något på fem mil lång. Väl i fäboden visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men jag hade idéer på vad jag kunde göra. En idé var att vandra runt i fäboden. Jag hade ju inte så mycket annat att göra. Mer än att promenera. Och jag promenerade. I skog som aldrig hade avverkats. Mellan högar av sten som någon eller några lagt dit för att skydda sig från björnar och andra rovdjur. Vi var där bara på somrarna. När jag inte längre gick i högstadiet och slapp alla läxor som man skulle göra då. Det var en befrielse som var obeskrivlig. Jag hade längtat så mycket efter att kommat till Tiberget. Så pass mycket att jag hade gjort det med varenda cell i min kropp. Jag vantrivdes något extremt på högstadiet. Och förstod inte hur man kunde stå ut med de trånga korridorerna och gråa skåpen. På ett sätt kändes det som ett fängelse. Och alla elever som gick på högstadiet kändes som intagna på fängelset. Så var livet under Reinfeldts regering. Utan att tänka på det så blev jag nog politiskt aktiv redan då. Men jag visste inte om Ung Vänster eller Vänsterpartiet. Jag levde varje dag som om jag en dag skulle göra revolt mot den moderata politiken. Jag var så trött på att höra om nedskärningar och privatiseringar. Och jag visste att om jag skulle bli politiskt aktiv så skulle det va för att vi skulle få en annan statsminister än vad Reinfeldt va. Jag kommer inte ihåg om det var då som Jonas Sjöstedt blev partiledare för Vänsterpartiet men jag kommer ihåg att jag tyckte att han var bra. Sällan hade jag väl trott att jag år efter skulle få ta kort med honom. Just då hade jag nog fullt upp med att tänka på högstadiet. Förutom när jag var på Tiberget. Då var mina tankar fyllda med soldränkta gräsmarker och djur. Men livet var inte bara soldränkta gräsmarker och djur. Det var döda djur också. Det upptäckte jag när ett får trasslat in sig i ett elstängsel. Det hade börjat lukta och flugor hade börjat samla sig kring liket. Döden är så absolut på något vis. Det upptäckte jag då. Frågan var om jag kunde acceptera det. Eller om jag tänkte leva mitt liv i förnekelse av att döden fanns…

Flera år efteråt skulle jag få lära mig att döden skulle va närvarande oavsett om jag ville det eller ej. Jag har aldrig varit med om att man skulle vilja att någon skulle dö. Det låter som en tanke som man skulle ha i fyrtiotalets Tyskland. Förresten var vi till Auschwitz, jag, mamma och högstadiet, på toleransresa. Det brukar räcka med att se inventarierna som man inser att nazism inte är en bra idé att hålla på med. Inventarierna efter de judar som dog. Och det finns sätt att hålla sig allmänbildad. Men livet i Kättbo var ett annat. Och i slutändan blev det väldigt turbulent i mitt liv. Jag ville egentligen inte lämna Kättbo. Jag ville fortsätta mata djuren. Men min lillebrors pappa hade varit otrogen. Vi kunde inte bo kvar där. Så lagom till att jag började naturguidesutbildningen så flyttade vi till Mora…