Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor och pulverkaffe. Min god man skulle komma kvart i elva så att vi kunde gå igenom de prenumerationer som jag skulle säga upp. Det var allt från youtube, HBO max, Disney plus, Prime, Spotify, några konton på minecraft och lite småkostnader här och var. Jag har varit ledig från jobbet idag eftersom jag fortfarande är magsjuk. Men jag har hunnit läsa en hel del. Ibland känns det som jag har text tatuerad på kroppen. Så mycket text som jag läser. Man börjar se text framför sig även när det inte finns någon text att läsa. Och ens hjärna fylls av ord. Det kan handla om allt möjligt. Men det känns verkligen som man får ont i huvudet av alla ord. Och man funderar vad man ska göra av dem. Därför kunde jag inte läsa mer nu. Jag behövde få utlopp för mitt skrivande. Sen att jag inte befinner mig i den bästa sitsen att ägna mig åt saker som att läsa är en annan femma. Hela dagen har ägnats åt läsande och skrivande och jag är så trött på det! Speciellt läsandet. Men vad ska jag göra liksom? Det är väl lite jag själv som försatt mig i den här situationen. Tror jag. Eller det kanske inte helt fullt ut var mitt fel heller; vi var fler som försatte oss i den här situationen. Men det är jag som har ett spärrat konto. Utsikten kan tyckas nattsvart. Men det brukar alltid finnas ett ljus i horisonten. Och jag vet inte om det är pengar men förmodligen är det just det. Vi är ju så beroende av pengar. Vi använder det varje dag. Så att sen inte kunna använda pengar kan tyckas nattsvart. Som att man befinner sig i en väldigt mörk plats i sitt liv. Och jag drog den liknelsen att det var lite som att bestiga ett högt berg. Och jag gör det nog igen. Livet är som ett högt berg som ska bestigas. Man har varken kommit för kort eller för långt. Man befinner sig någonstans mitt i. Men på ett berg kan det vara blåsigt. Det kan storma och vara besvärligt. Det är i alla fall vad jag kommer ihåg av att vara på ett berg. Sen om det är verklighetstroget är en annan sak, men jag kunde önska att de här motgångarna, de här höga bergen, inte vore så branta. Att man faktiskt klarade av någonting. För livet är väl också till för att levas och inte bara klaras av? Sen kanske det sticker i vissas ögon att jag inte bryr mig så mycket heller. Att jag faktiskt klarar mig. Eller hur det nu är. Mitt skrivande förvirrar mig ibland. Vilket är precis som det ska vara och imorgon ska jag på skrivarkurs igen. Då kanske jag skriver om Lugero Sömnväktaren lite mer vad det nu finns att skriva om honom…