Ord. Mitt huvud är fyllt av ord. Visst kommer det bli bra igen? Jag vill ändå tro att det blir bra igen. Oavsett hur mörkt det ter sig. Saker och ting brukar lösa sig i slutändan. Och det är inte första gången jag haft ekonomiska bekymmer. När jag gick gymnasiet så hade jag ingen aning om hur jag skulle ha råd att betala hyran. Då lånade jag från en släkting i Enviken. Och när jag gick i Brunnsvik fick jag också låna. Det har nog inte varit så illa som det är just nu. Men även i det här läget vill jag välja att se det på den ljusa sidan. Allt löser sig. Inom sinom tid. Det finns inget att oroa sig för. Inget att bekymra sig för. Oavsett hur många andra som vill att man ska bekymra sig över saker och ting. Man behöver inte lyssna på dem. Man behöver inte göra som dem. Man behöver inte vara som dem. Jag tycker om att skriva, visst? Ja men fortsätt med det då! Och strunta i vad alla andra tycker. De är ändå inte hela dit liv. Hela din själ. Hela ditt allt. Det kan bara du vara. Och du; jag läser jättegärna dina texter! Oavsett vad någon annan har sagt! Jag tror på dig! Glöm inte det! En annan grej jag tänkt på; det verkar som vi behöver många upplyftande ord i dagens samhälle. Det känns som vi har lätt att falla i glömska eller desperation. Jag vill höja ett varningens finger för ondskefulla krafter som nazism och rasism…