Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor och pulverkaffe. Det mesta av dagen ägnade jag åt att läsa. Men vid kvart över fem-tiden ungefär så gick jag till bussen för att åka till skrivarkursen på Folkuniversitetet. Den här gången fick vi lära oss att skriva miljöbeskrivningar. Men vi hade även med uppläsning av förra gångens uppgift Dörren. En grej som var med nu men som inte var med förra gången var att vi presenterade oss för varandra. Vilket kanske var lite pinsamt eftersom om vi inte ens presenterade oss för varandra, vad var det då för mening att vi gick skrivarkurs? Uppgifter vi gjorde annars var att skriva inköpslista för huvudkaraktären och att skriva om hans favoritplats. En intressant uppgift vi hade var att skriva känslor i form av väder. Det är som en gammal pusselbit äntligen hittat tillbaka igen. Jag fattar inte att jag inte tänkt på det förut. Eller jag har nog tänkt på det men inte gjort något. Varför jag inte har gjort något är för mig en stor gåta. Jag hade kunnat vara en väldigt framgångsrik författare just nu. Som skriver om sina känslor som väder. Till exempel om det åskar så är man arg och när det är soligt så är man glad. Eller så är det bara som så att det är en väldigt stor utmaning alltihopa. Det var i alla fall så det kändes när jag hade den där drömmen. Och alla grejer vi gjorde i Brunnsvik var som en enda stor befrielse från allt det där. Nej jag har nog en hel del att skriva om det där. Får sätta mig ner och skriva om det någon dag. Kanske när jag kommer hem… 

Efter skrivarkursen åkte jag hem med åttabussen. Det var totalt knäpptyst när jag kom hem. När personalen kom så sa jag det att de vet väl om att man ska ringa polisen om man misstänker brott. Hon svarade att ja det visste hon. Sen sa jag att jag inte kunde stå ut med den här tystnaden i det här området. Hennes svar var att det bor många barnfamiljer här och att de ville ha det tyst. Det var egentligen inget svar som jag var nöjd med och jag sa det till henne också. När hon inte ville förstå så sa jag att jag inte visste hur jag skulle förklara det för henne. Om hon trodde en sak så var ju hon övertygad om den saken. Det fanns inget jag kunde göra för att ändra hennes uppfattning. Vilket var synd men jag tror hon fattade i alla fall att det inte är normalt med en sån tystnad som är i det här området. Så, så slutade den här dan. Men jag tror inte det blir lika tyst framöver. Imorgon ska jag i alla fall till jobbet för första gången på länge…