Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor och pulverkaffe. Min god man skulle komma kvart i elva så att vi kunde gå igenom de prenumerationer som jag skulle säga upp. Det var allt från youtube, HBO max, Disney plus, Prime, Spotify, några konton på minecraft och lite småkostnader här och var. Jag har varit ledig från jobbet idag eftersom jag fortfarande är magsjuk. Men jag har hunnit läsa en hel del. Ibland känns det som jag har text tatuerad på kroppen. Så mycket text som jag läser. Man börjar se text framför sig även när det inte finns någon text att läsa. Och ens hjärna fylls av ord. Det kan handla om allt möjligt. Men det känns verkligen som man får ont i huvudet av alla ord. Och man funderar vad man ska göra av dem. Därför kunde jag inte läsa mer nu. Jag behövde få utlopp för mitt skrivande. Sen att jag inte befinner mig i den bästa sitsen att ägna mig åt saker som att läsa är en annan femma. Hela dagen har ägnats åt läsande och skrivande och jag är så trött på det! Speciellt läsandet. Men vad ska jag göra liksom? Det är väl lite jag själv som försatt mig i den här situationen. Tror jag. Eller det kanske inte helt fullt ut var mitt fel heller; vi var fler som försatte oss i den här situationen. Men det är jag som har ett spärrat konto. Utsikten kan tyckas nattsvart. Men det brukar alltid finnas ett ljus i horisonten. Och jag vet inte om det är pengar men förmodligen är det just det. Vi är ju så beroende av pengar. Vi använder det varje dag. Så att sen inte kunna använda pengar kan tyckas nattsvart. Som att man befinner sig i en väldigt mörk plats i sitt liv. Och jag drog den liknelsen att det var lite som att bestiga ett högt berg. Och jag gör det nog igen. Livet är som ett högt berg som ska bestigas. Man har varken kommit för kort eller för långt. Man befinner sig någonstans mitt i. Men på ett berg kan det vara blåsigt. Det kan storma och vara besvärligt. Det är i alla fall vad jag kommer ihåg av att vara på ett berg. Sen om det är verklighetstroget är en annan sak, men jag kunde önska att de här motgångarna, de här höga bergen, inte vore så branta. Att man faktiskt klarade av någonting. För livet är väl också till för att levas och inte bara klaras av? Sen kanske det sticker i vissas ögon att jag inte bryr mig så mycket heller. Att jag faktiskt klarar mig. Eller hur det nu är. Mitt skrivande förvirrar mig ibland. Vilket är precis som det ska vara och imorgon ska jag på skrivarkurs igen. Då kanske jag skriver om Lugero Sömnväktaren lite mer vad det nu finns att skriva om honom… 

Första dagen på gymnasiet skulle vi åka iväg på en liten utflykt. Jag hade aldrig träffat mina klasskamrater innan men de hade träffat varandra. Det var så det blev när man inte flyttade till Älvdalen. Första turen gick till ett ställe där vi rodde kyrkbåt. Till kvällen sen så skulle vi sova i en gammal skola i Bergkarlås. Jag hade aldrig varit med om så stökiga klasskamrater förut. De förstörde något biljardbord där och sa att de skulle till Mcdonalds mitt i natten. Vi kallade dem fiskarna. Själv var jag naturguide. Jag trodde att det hade varit något annat i början. Men det hade ju inte riktigt börjat än. Så trotts att det kändes stökigt just då så skulle det bli bättre senare. Och det hoppades jag verkligen för på morgonen sen så vaknade jag av att några fiskare ritade glasögon på mitt ansikte…

Utbildningen till naturguide innehöll mycket klädsel, hur man packar en väska och hur man gör upp en eld på säkert sätt. Vi fick också lära oss växters namn på både svenska och latin. Vi tog skoterkörkort och åkte gemensamt ut på tur till alla möjliga platser. Vi badade också isvak, men när folk blir så där imponerade av att man klarade av det så får jag inte riktigt samma känsla eftersom det var så länge sen man gjorde det. Och det var en så obeskrivligt obehaglig känsla. Det kändes som jag hade förlorat mina fötter. Och sen skulle man ta ur sig det här med sina dubbar. Tack och lov flöt man ju som en kork med väskan på ryggen. Där också alla torra kläder låg och något varmt att dricka. Jag måste ha tyckt det var en hemsk upplevelse att bada isvak. Jag bodde ju inte heller i Älvdalen så kort därefter hade jag säkert fått lov att åka hem till mamma också. Vilket var två bussar på kvällen och två bussar på morgonen. Men ibland sov vi tillsammans när vi var ute på tur och jag kan komma ihåg en morgon när jag sov utomhus i en sovsäck som klarade 20 – och låg på en snöhylla som jag själv hade skapat hur obeskrivligt vacker morgonen var. Stundtals var det väldigt svårt att få grepp om verkligheten när man gjorde så många overkliga saker…

Har åkt på magsjuka. Kräktes igår. Åt bara en Varma koppen minestrone till lunch. Det var det enda jag orkade. Så om det tycktes som att jag inte var på mitt bästa humör när det var Melodifestivalen så var det just på grund av det. Idag däremot har jag funnit tid för att läsa. Och jag åt en paj till middag. Men jag är inte säker på att jag är helt frisk än. Kanske den där pajen var lite för mycket egentligen. Tiden har varit som ett töcken. Luddig och otydlig. Tanken är ju att jag ska skriva men jag har knappt orkat. Men ju mer jag har läst desto mer har jag att skriva. Det är lite som ett utlopp för egna tankar och känslor. Kanske att jag kan skriva något trotts allt? Kanske någon roman eller liknande? Jag vet inte. Men jag kände det när jag höll på att läsa nu att om jag hinner läsa ut boken till torsdag så kommer jag ju äntligen hinna läsa mina tre nummer av tidningen Skriva också. Och imorgon kommer min god man och hjälper mig att avsluta streamingtjänster och prenumerationer. Jag har förlorat 65 000 kr. Men egentligen tror jag inte att jag behöver hans hjälp. Jag har avslutat de flesta själv. Jag hade tänkt och hålla det här hemligt men det går väl helt enkelt inte längre. Det är ju mitt liv det handlar om. Och jag har haft kontakt med en som jag inte vill namnge eftersom det är så känsliga uppgifter. Egentligen är vi bara vänner men hon skulle ha kommit i helgen. Men så åkte jag på den här magsjukan och så verkar det som om allt inte löst sig än heller. Jag tänker inte må dåligt över något i alla fall. Så mycket kan jag säga. Vilket är svårt när mina konton är spärrade på Sparbanken och alla jag möter vill att jag ska skämmas över det jag har gjort. Mer eller mindre. Eller kanske inte riktigt skämmas men folk blir ju oroliga när det handlar om så mycket pengar. Och jag kan säga så här; jag är antingen väldigt grundlurad eller väldigt lyckligt lottad om några dar. Finns inte riktigt något mellanläge här. Men jag hade önskat att det här hade flugit under radarn lite mer. Det är rätt känsliga uppgifter det handlar om trotts allt… 

Jag översköljs av minnen från när jag bodde i Kättbo och gjorde upp eld i spisen. Jag kan inte fatta hur jag orkade med det livet. Och att mata djuren och ge dem vatten; det låter som ett helt galet liv enligt mig. Och ändå levde jag det. Grejen är väl att ta bitar ur sitt liv. Såna saker kan vara att göra upp eld i spisen och laga gröt. Men jag gjorde så mycket mer som sagt. Djur vi hade var får, getter, kaniner, katt, fiskar, höns, häst och en gång kalkoner till och med. En gång gick vi en fäbodvandring till och med från Kättbo till Tiberget. Vi gick med fåren, hästen och getterna. Vandringen tog något på hela dagen och var något på fem mil lång. Väl i fäboden visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men jag hade idéer på vad jag kunde göra. En idé var att vandra runt i fäboden. Jag hade ju inte så mycket annat att göra. Mer än att promenera. Och jag promenerade. I skog som aldrig hade avverkats. Mellan högar av sten som någon eller några lagt dit för att skydda sig från björnar och andra rovdjur. Vi var där bara på somrarna. När jag inte längre gick i högstadiet och slapp alla läxor som man skulle göra då. Det var en befrielse som var obeskrivlig. Jag hade längtat så mycket efter att kommat till Tiberget. Så pass mycket att jag hade gjort det med varenda cell i min kropp. Jag vantrivdes något extremt på högstadiet. Och förstod inte hur man kunde stå ut med de trånga korridorerna och gråa skåpen. På ett sätt kändes det som ett fängelse. Och alla elever som gick på högstadiet kändes som intagna på fängelset. Så var livet under Reinfeldts regering. Utan att tänka på det så blev jag nog politiskt aktiv redan då. Men jag visste inte om Ung Vänster eller Vänsterpartiet. Jag levde varje dag som om jag en dag skulle göra revolt mot den moderata politiken. Jag var så trött på att höra om nedskärningar och privatiseringar. Och jag visste att om jag skulle bli politiskt aktiv så skulle det va för att vi skulle få en annan statsminister än vad Reinfeldt va. Jag kommer inte ihåg om det var då som Jonas Sjöstedt blev partiledare för Vänsterpartiet men jag kommer ihåg att jag tyckte att han var bra. Sällan hade jag väl trott att jag år efter skulle få ta kort med honom. Just då hade jag nog fullt upp med att tänka på högstadiet. Förutom när jag var på Tiberget. Då var mina tankar fyllda med soldränkta gräsmarker och djur. Men livet var inte bara soldränkta gräsmarker och djur. Det var döda djur också. Det upptäckte jag när ett får trasslat in sig i ett elstängsel. Det hade börjat lukta och flugor hade börjat samla sig kring liket. Döden är så absolut på något vis. Det upptäckte jag då. Frågan var om jag kunde acceptera det. Eller om jag tänkte leva mitt liv i förnekelse av att döden fanns…

Flera år efteråt skulle jag få lära mig att döden skulle va närvarande oavsett om jag ville det eller ej. Jag har aldrig varit med om att man skulle vilja att någon skulle dö. Det låter som en tanke som man skulle ha i fyrtiotalets Tyskland. Förresten var vi till Auschwitz, jag, mamma och högstadiet, på toleransresa. Det brukar räcka med att se inventarierna som man inser att nazism inte är en bra idé att hålla på med. Inventarierna efter de judar som dog. Och det finns sätt att hålla sig allmänbildad. Men livet i Kättbo var ett annat. Och i slutändan blev det väldigt turbulent i mitt liv. Jag ville egentligen inte lämna Kättbo. Jag ville fortsätta mata djuren. Men min lillebrors pappa hade varit otrogen. Vi kunde inte bo kvar där. Så lagom till att jag började naturguidesutbildningen så flyttade vi till Mora…

Han fingrade på pennan. Han var märkbart nervös och visste inte riktigt om han hade hört rätt. Han hade många klienter varje dag men han hade inte hört en så olycksbådande historia som han gjorde nu. Historien var både motbjudande och omöjlig. Omöjlig för att han själv hade befunnit sig i den. Hur hade han hamnat i den liksom? Av alla människor i världen så borde han vara den minst sannolika att hamna i någon han aldrig träffats dröm. Han hade så många frågor. Hur hamnade han där? Och varför var han där? Men mest tänkte han på en figur som hans klient hade beskrivit. Hon hade sagt att hon hade följt honom. Och hamnat i ett landskap bestående av döda förvridna kroppar. Lemlästade och styckade. Och där hade hon sett honom. Vad betydde det att han befann sig i ett landskap beståendes av döda förvridna kroppar. Och att han ätit av dessa kroppar. Han hade aldrig hört en så motbjudande historia förut. Och då hade han ändå hört rätt många motbjudande historier. Hade det något med den pyjamasklädda figuren han träffade för ett tag sen? Vad hade det blivit av honom? Han misstänkte att vägen till att ta reda på var han var va att följa efter den där svartklädda figuren. Frågan var bara hur man skulle följa efter en person som befann sig i en dröm. Och inte vilken dröm som helst utan en dröm om döda och förvridna kroppar…