Chocken var direkt och fruktansvärd. Det iskalla vattnet sipprade in i kläderna och det kändes som han skulle förlora sina fötter. Så här kallt hade han aldrig badat förut. Men det var nödvändigt om man ville bli naturguide om man visste hur det var att gå igenom isen. Det var kontrollerat förstås. Han och en till hade gått ut där isen var som svagast med något slags rep kopplat runt sig som en annan person höll i. Isen hade brustit och de hade hamnat i vattnet. De hade börjat hypotermera med en gång. De sa att de första sekunderna var viktigast för att få kontroll på sin andning. Om man inte fick det så kunde man dö av chock. Men han hade fått kontroll på sin andning. Och han hade tagit ut dubbarna han hade haft på sig och dragit sig ur med en kraft som var som från någon slags urkraft som han inte visste att han hade inom sig. En urkraft som skulle visa sig användbar för lång tid framöver. Han hade i alla fall flutit med väskan på ryggen. Och när han var uppe ur vattnet så packade han ur torra kläder ur sin väska och torkade av sig med en handduk. Efter det bytte han om och drack något varmt från sin termos. Det var bara första året på naturguidesutbildningen och de hade redan gjort något så extremt som att isvaksbada. Men han klagade inte. Han visste ju inte vad som låg framför honom.