Han befann sig i en snöstorm. Snön nådde upp till midjan på honom och det var så gott som omöjligt att ta sig någonstans. Men han försökte i alla fall och var han än tittade så såg han det vita snötäckta landskapet. Men inte länge till för plötsligt minskade snömängden och han fann sig själv ståendes på en is. Han visste inte hur han hamnade där men nu när han var där så ville han utforska mer. Han gick allt längre och längre ut på isen och det verkade som ju längre ut på isen han kom desto längre och längre bort sträckte sig isen. Till slut såg det ut som den sträckte sig till horisonten. Och han fick akta sig för att inte halka. Det var så vanskligt att vara så långt ute på en hal is. Men han hade ingenstans att ta vägen nu. Det var som han hade nått vägs ände. Som att han inte längre hade någonstans att ta vägen. Det var då som isen sprack. Men det var inte som tiden gick jättefort utan det var som den gick jättelångsamt. Som att han flög medan han bit för bit föll ner i mörkret nedanför isen. Isen brast i tusentals bitar som glänste som diamanter i mörkret. Det här mörkret var så omänskligt avgrundsdjupt. Och hur mycket han än försökte så kunde han inte vakna. Det var först när han kallsvettig upptäckte att han var i sin säng som han insåg att den svartklädda personen måste ha något med det hela att göra.