Elden slickade hans ben än en gång. De här gången fanns det ingen utväg. Inget som skvallrade om att något skulle förändras. Men något skulle förändras utan att han märkte det. Det skulle börja regna och därför skulle elden släckas. Men just där och då brann det. Inte för länge till. Det kunde ju till och med han själv fatta att om det inte fanns något som kunde brinna så kunde det inte brinna länge till. Men att det skulle bli som det skulle bli hade han inte kunnat lista ut. Det kom som lätt duggregn som svalkade av hans brända kropp. Elden slocknade och det kändes som hade blivit född på nytt. En obeskrivligt underbar känsla. Som han bara ville leva i. Och vara i. Så länge som det nu bara gick…

Snart började solen titta fram också. Och när den gjorde det så började små gröna skott titta fram i jorden. Det var som livet var tillbaka på den plats som en gång i tiden hade varit helvetet. Och han kände att han nog kunde leva så här bra länge utan att det skulle bli för jobbigt på något vis. Varför det skulle bli jobbigt visste han inte. Han befann sig på den absolut bästa platsen i världen. Vad skulle vara jobbigt i så fall?

Han började gå och den blöta jorden klibbade sig fast på hans nakna fötter. Han var verkligen naken, alltså inte bara rent fysiskt, utan också mentalt. Han var naken inför världen och han visste inte vad han skulle känna för det. Som tur var fanns det ingen där som kunde se honom. Trodde han. Men Lugero kunde alltid se honom. Var han än var. Och snart skulle han dyka upp också. Och slå till honom ännu en gång. Inte för att det fanns någon anledning till det egentligen men drömmen var långt ifrån över så Lugero ville att han skulle fortsätta. Var exakt visste han inte riktigt men han kände på sig att han skulle hamna i en labyrint härnäst…