Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Eftersom jag började få slut på mjölk så tog jag en promenad till Tempo Humlan. Promenaden gick förbi Rosvalla, fotbollsplan, några villor, Rosenkällaskolan och till slut affären. Väl i affären så handlade jag mjölk, pajer, chips och dricka. På vägen hem så tog jag en lite annorlunda väg. Den gick förbi villorna. Och jag kunde ha svurit på att jag såg Lugero Sömnväktaren gömma sig där någonstans i skogen. Annars är villor och deras trädgårdar väldigt existentiella tycker jag. Ingen är den andra lik. Och den speglar på något sätt den person som äger den. Nu bor inte jag i en villa utan en lägenhet men om jag hade bott i en villa så hade jag tänkt mig att jag skulle odla mycket. I å för sig skulle jag bara koncentrera mig på biblioteket och det skulle va jättestort så att det får plats med en massa böcker. Både debutanter och gamla författare. Det spelar ingen roll. Alla böcker ska få plats i mitt bibliotek. Nu har jag ingen villa och kommer kanske inte ha på ett tag. Jag tänker mig snarare ett hus på landet. Promenaden gjorde mig väldigt svettig dock och därför blev jag kall och därför förkyld. Jag tror inte jag är för förkyld för att vara på jobbet dock. Men det är ett tag kvar tills dess. Har spelat en del minecraft. Och sett Harry Potter både Den flammande bägaren och Fenixorden. Så jag har nog inte gjort så mycket annat idag. Jo just det; jag kunde ha svurit på att jag såg Lugero Sömnväktaren någonstans där i skogen. Det var ju lite bakom villorna så jag hade svårt att se. Men jag är rätt säker på att jag såg rätt. Sen var det en annan grej också. Medan jag gick där bland villorna så föreställde jag mig hur det skulle vara om allt låg i dimma. Och att den här dimman var så tät att det inte skulle gå att se någonting i den. Det tänker jag annars att jag kommer skriva om i en av mina berättelser senare. Den som är i Mora och jag sitter i Rosa huset och jag har varit på Arbetsförmedlingen och ska på körskolan. På något sätt hamnar jag i dimman sen. Men saker och ting förändras i dimman. Inget är som det ska och det är precis som det ska va. Men varför skulle dimman vara just vid villorna? Nej det fanns ingen dimma där. Mer än en föreställd sådan och något sådant är ju inte verkligt. Eller är det verkligt? Vad är verkligt? Efteråt blev jag i alla fall förkyld men inte för förkyld. Det kändes som jag skulle kunna få feberdrömmar. Sådana saker där man börjar se saker som röda ringar som egentligen inte finns där. Vad hette den där boken som var så märklig? Den där någon hamnade i en värld som var så märklig att ingen begrep sig på den. Inte ens han själv. Jag kan inte komma ihåg vad boken hette men jag kan skriva själv om märkligheterna. Som jag själv upplever. När jag drömmer. Eller skriver att jag drömmer. Skriver om så märkliga saker att ingen kan begripa vad sakerna betyder. Vilket är också som det ska vara. Men det är förstås en utmaning. Att skriva så folk tror en. Eller att skriva i över huvud taget. Det hade varit lättare om man jobbade med bilder eller video direkt. Precis som jag gjorde i Brunnsvik. Men det är länge sen. Inget av det jag gjorde då kommer jag ihåg. Vilket är lite sorgligt på ett sätt. Men det är så det är och det finns inget jag kan göra åt det. Om jag inte skriver om det. Och jag skriver om det. Hela tiden. Vare sig jag vill det eller inte. Skrivandet är sällan lustfullt. Det måste jag erkänna. Men just det faktum att det går att besöka platser man inte besökt på evigheter gör det väldigt lustfullt. Och det ska man inte slarva bort. Känslan alltså. Känslan av att befinna sig i utkanterna av samhället. Allra längst bort där inga bussar eller tåg går. Där fann jag en gång mig själv vandrandes i en skog som var så skrämmande att jag fick skynda förbi den. Och fäboden. Den var stor. Det var så många år sen jag var i en sådan fäbod. I å för sig har jag Rädbjörka men en fäbod där man kan vara för sig själv. Har man sällan. Och det var det jag minns. Att jag var ensam och att jag alltid hade möjlighet att besöka samhället igen om jag ville det. Jag hade också högstadiet att tänka på. Och jag vantrivdes något oerhört. Kanske är det just därför som jag har så svårt att minnas fäboden. För att det är förknippat med dåliga minnen. I alla fall, nu blev det som jag sa att jag var rädd för att det skulle bli. Att jag skulle skriva utan mening och mål. Men det kanske är meningen också. Det kan inte vara meningen att allt i livet ska ha mening? Nej om det skulle ha det så skulle det bli meningslöst och tråkigt. Så jag skriver utan mening för att komma någonstans och jag kommer någonstans och det är bortanför villorna. Längre bort än jag någonsin gått tidigare. Och jag kan se att jag lämnar spår efter mig. Både mentala och fysiska. Det gör jag alltid. Det är så det är att skriva. Man lämnar förhoppningsvis något läsbart…