Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor med pulverkaffe. Jag började se en video av UFOsxm men stördes av att jag skulle göra Varma koppen sparris och att det började bli tight med tid. Jag gick till busshållplatsen i Brandholmen och åkte till busstationen. Fast väl på busstationen så ringde Patrik upp mig. De kunde hämta mig på bensinstationen. Så jag gick dit och väntade för ett tag. Efter ett tag hörde jag någon tuta på mig och jag förstod att det var dem. Sedan fick jag förklarat för mig att vi skulle till Björshult för de hade råkat slänga en påse med kläder som var deras. Så vi åkte till Björshult och för ett tag satt jag och en annan arbetskamrat kvar i bilen medan Patrik var ute och försökte hitta sin påse med kläder. Efter ett tag började jag spela My little universe på mobilen men efter ett tag som kändes som en evighet beslutade jag mig för att gå ut för att se hur det gick för Patrik. Det visade sig att han bara hjälpte en där att lassa på kassar med kläder eftersom han ändå inte hade hittat sin kläder. Så vi åkte därifrån tomhänta. På vägen tillbaka så frågade jag Patrik om jag fick gå av hos mamma men fick inget svar. Det visade sig att han inte hörde mig. Men han tyckte att det var tidigt egentligen. Jag ringde mamma i alla fall och det gick bra att jag kom. Jag blev avsläppt utanför mammas hus och jag nämnde det att jag kanske inte kommer imorgon eftersom jag känner mig lite förkyld. Något som jag fortfarande känner mig men jag skulle kontakta honom i så fall. Jag mötte mamma och hunden Bella som var på väg ner för trapporna i lägenhetshuset. Jag tog med Bella ut så hon fick kissa och mamma gick till tvättstugan för att tvätta. Efter det gick vi upp till lägenheten och gjorde iordning lax och potatis som skulle koka. En mäklare skulle komma på besök och då behövde alla grejer stå ifrån väggarna. Eller jag vet inte om det var just på grund av att mäklaren skulle dit, det kan ha varit på grund av att målare hade varit där, men just då stod alla grejer i hög i alla fall och det kändes som man inte fick plats någonstans. Mäklaren kom och förde sina anteckningar och rätt som det var så var hon färdig. Så hon gick. Och maten var färdig. Så jag skalade potatisen och lade på laxen och sås som mamma gjorde i all hast efteråt. När vi väl hade slagit oss ner så tittade vi på Min trädgård och Försvunna släktingar på ettan som var mycket intressant. Efter det tog vi lite pulverkaffe och några kakor som en arbetskamrat till henne hade bakat och som var jättegoda! Efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade oliver, Varma koppen sparris, mjölk, chips, Mer päron- och äppeldricka, pajer och choklad. När jag ändå var där så passade jag på att fylla på reskassa på mitt busskort och fick därmed reda på att det inte skulle gå att fylla på reskassan hos ombuden längre men det var inte förrän i december. Så då har jag väl inget annat val än att ta cykeln trotts allt. Om jag inte blippar bankkortet. Det går ju också förstås. Efter affären fick jag skjuts hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har funderat mycket på vad folk vill läsa mest här på Facebook. Jag har kommit fram till att folk nog tycker om bilder mest och texter kommer efter det. Därför tog jag kort på mina pumpaplantor och la upp på Instagram. Sen tidigare hade jag också lagt upp maten jag hade ätit hos mamma. Men även om man lyckas skriva något existentiellt så börjar många läsa den. Det är texten Född på nytt ett bra exempel på. Rubriken är rätt talande. Jag försökte komma på bra rubriker som kunde efterlikna Pink floyds Coming back to life. Pink floyd brukar vara bäst på att beskriva hur det är att vara född på nytt. Även om det gick lite för långt med drogmissbruk och död som levererade låten Marooned. Det är ju lätt att komma efteråt och vara ledsen över de som gått bort. Men just den låten tycker jag beskriver rätt bra sorgen de kvarvarande medlemmarna i Pink floyd känner över de som gått bort. Själva kapitlet i sig skulle nog kräva en omskrivning. Sen vet jag inte om jag ska ha kapitel i denna berättelse som jag tänkte skulle heta Lugero Sömnväktaren. Och psykologen tänkte jag döpa om till Kasper. Jag hade velat heta Kasper. Men vet inte hur det ska gå till. I alla fall. Nu kanske jag ska skriva något annat och kanske dela ett kapitel från min berättelse. Det känns som saker och ting är på gång i alla fall vilket ju alltid är bra. Men den där existentialismen kommer ju inte självmant förstås. Man måste öva fram den. Och även om jag trodde att det skulle bli lätt att skriva den här berättelsen så kräver den att vara logisk. Eller att det är någon form av logik i den. Jag har funnit mig själv skrivandes saker som jag inte begripit ett dugg utav. Kanske borde jag läsa igenom dessa texter igen. Drömmar vet man ju att de oftast inte har någon logik i sig. Så det kanske inte är så konstigt att det känts som att det jag skrivit inte haft någon logik i sig. Men jag känner mig lite ensam i det här. Ibland känns det som jag dragit det här för långt. Som att ingen någonsin kommer att läsa det här. Jag hade behövts påminnas från stund till annan varför jag skriver. Om man inte går någon skrivarkurs eller liknande så är det inte mycket som påminner en om varför man skriver. Men jag hade börjat läsa en bok en gång som hade varit så där märklig och tänkt att så kan jag också skriva. En dag. När allt det här eländet är över. Hade jag haft en miljon så hade jag åkt till Afrika och skrivit där. Nu har jag ingenting och jag får ta en dag i taget. Så på ett sätt är det inte skrivandet som är som mest krävande just nu. Det är ekonomin. Jag ska skämmas för att jag gjort av med mycket pengar. Kanske blivit lurad. Jag ser inte många ljuspunkter framöver men mina drömmar talar om för mig att det finns ett annat liv. Ett utanför staden och det kan va träsk men det kan också vara fjäll. Men det jag hade velat se igen, det är, det där blodröda. Det som finns på hösten. Och som är så existentiellt; är vi ensamma i universum?