Jag har inte vetat vad jag ska skriva den senaste tiden. Jag har varit så paralyserad och förlamad av skräck att jag inte vetat vad jag ska göra. Vad som skrämmer mig är nog främst den här tystnaden. Men även att jag inte får någon respons på det jag skriver och gör. Det är som folk bara har glömt bort mig. Som att jag inte existerar. Men jag existerar! Visst gör jag det! Det blir bara svårare att övertyga folk om att man gör det ju längre tid man väntar. Och jag har väntat jättelänge. Jag ska ju jobba på måndag i alla fall. Så då har jag något att göra i alla fall. Men jag hade önskat att fler hade sett mig. För den jag är alltså. Men det kanske är meningen att man ska vara lite ensam i alla fall. Inte totalt isolerad som jag varit nu. Jag försöker ju se ljuspunkterna i mitt liv. Som att jag lagade hamburgare med ägg och lök och pommes frites idag. Personalen verkar ju i alla fall tycka det är kul. Men jag kan inte låta bli att tänka; kanske vi behöver en journalistgrupp trotts allt. För som det är just nu; jag klarar inte av det! Jag klarar inte av laglösheten som är i Nyköping just nu. Jag borde också skriva och jag borde skriva om den där karaktären Lugero Sömnväktaren. Och hur den där psykologen befinner sig i kolsvart mörker. Det och att jag mår bra. Att jag inte befinner mig i kolsvart mörker. För där klarar ingen levande varelse av att befinna sig. Kanske ska jag bara sova. Men jag kommer ändå inte undan det faktum att jag är singel. Så jag fortsätter skriva och jag skriver för att jag vill fortsätta leva. Överleva. Det har blivit en fråga om liv och död och jag måste få träffa andra än personalen snart… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag var uppe ovanligt tidigt och försökte spela minecraft men det var för laggigt och segt. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och stängde av datorn. Låg i soffan och lyssnade på P3. Jag kan inte minnas vad jag lyssnade på dock. Jag packade ner några tidningar, tröja, vattenflaska och baguette. Sen var det bara att stänga av radion och gå till busshållplatsen. Jag tog bussen till busstationen och Spindelplan. Väl på jobbet behövde jag inte byta om. Vi skulle ut på tur för hunden Bosse var på jobbet och skulle klippa klorna. Men väl på Arken zoo så kunde de inte klippa klorna i alla fall. Så vi åkte till biblioteket där jag skulle sitta tills det skulle bli föredrag på Tovastugan. Jag satt och läste SN, gick till centrum och åt min baguette, gick tillbaka till biblioteket och fortsatte läsa SN. Någon gång kände jag väl att jag blev allt för trög i hjärnan så jag lyssnade på radio med mina sladdlösa hörlurar. Jag läste en novell i tidningen Skriva som heter Tofu Dönner kebab. Jag lyssnade på lite mer radio och gick till ett café och köpte mig en kaffe och en mazarin. Lyssnade på radio tills det var dags att gå. Jag lyssnade också på radio på vägen till Nyköpings hus som gick förbi Statshuset och några byggnader som ligger centralt i Nyköping. Ungefär vid Nyköpings hus så packade jag ner hörlurarna eftersom jag kände att det skulle bli så mycket ljud i alla fall. Jag tog några kort på Nyköpings hus och utsikten eftersom den är overklig. Den är fin men det känns inte som det ska finnas en sån plats här. Tyvärr så är det nog också det som är anledningen till att segregationen i Nyköping är så stor. Eller när jag kom fram till Tovastugan så satt det till exempel några redan där och åt och jag kunde inte låta bli att känna att det var några som hade rätt mycket pengar och som hade råd att äta dyrt och lyxigt. Jag träffade några bekanta ansikten och kände med en gång mig mer hemma där. Jag var lite tidig så jag stod mest där och väntade. Men det gick ju att prata med dem som var där. Vi skulle äta inomhus till en början, halv sex. Det bjöds på buffé och även fast jag hade ätit baguette så orkade jag äta nu också. Jag satt vid en pappa och hans dotter och kände väl att jag satt lite fel så när föreläsningen väl började sen så satte jag mig själv i stället. Vi fick ta med maten ut så jag satt och njöt av maten medan föredraget började. Det var Elinor som introducerade John Lapidus och när John Lapidus började prata så började jag ta en massa kort och filma medan han prata. Han pratade mycket om den orättvisa vården som inte är till för alla och hur vi blir allt mer som USA där man inte får en sjukförsäkring om man inte är riktigt sjuk eller gammal. Det är ju lite det som Robert Reich har pratat om också och det nämnde jag när jag fram till honom efteråt också. Jag hade dock inte råd med boken Den sjuka debatten. Känns som man skulle kunna prata hur länge som helst om den ojämlika vården. Om hur privatiserad den är. Det var nog inte det första jag ville prata om när jag gick fram till honom dock. Egentligen hade jag velat prata om körkortet och förvaltarskap. Det kändes dock som det inte var rätt forum att prata om det. Frågan är när det någonsin blir rätt forum. Jag stannade kvar ett litet tag till. Frågade Elinor när nästa grej med Vänsterpartiet skulle va. Det visste hon inte än. Vi är rätt många i Vänsterpartiet Nyköping trotts allt. Vilket är kul att se! Men jag fick lov att ta bussen och sen var det som allt jag hade gjort i Tovastugan var som bortglömt. Fast det var det ju inte riktigt. Jag hade ju tagit kort och filmat som jag kunde dela sen. Grejen var bara att jag inte visste vad jag skulle göra sen. Och det är några dagar nu sen jag var på Tovastugan och jag känner mig ensammare än någonsin. Jag har kunnat följa när SpaceX skjutit upp sin starship med Whataboutit. Men annars har jag inte gjort så mycket. Idag, som är torsdag (alltså två dagar efter att jag varit på Tovastugan), så har Igge hjälpt mig att städa. Vi har rensat köket, rensat kylskåpet, satt in allt i diskmaskinen och dammsugit. Så det finns ljuspunkter i vardagen i alla fall. Även fast jag inte får ta körkort. Men det kan inte vara så här det behöver vara. Min god man är så elak. Att säga att jag aldrig kan ta körkort. Är så elakt. Och jag är rädd att jag ska hamna i ett mörker som jag inte kommer kunna ta mig ut ur sen. Men jag får prata med Igge. Det måste gå att prata om det här. För jag kan inte leva utan körkort. Jag kan inte det. Men varför är Staffan så elak? Jag förstår inte det. Jag tror jag får återkomma… 

I dag började jag dagen med att göra mig ett par knävkebrödsmackor och pulverkaffe. Jag spelade minecraft och gjorde mig en Varma koppen Sparris. Jag har väl tänkt bygga en supersmelter men förstått att jag inte kommer bli klar på en gång. Jag gick till bussen och åkte bussen till busstation för att därefter byta buss till Spindelplan. Väl på jobbet var det bara byta om och vi skulle klippa gräs men eftersom min god man skulle komma så hoppade jag att klippa gräs just då i alla fall. Jag hörde inte mobilen men han ringde till mig i alla fall. Jag mötte Staffan och vi satte oss på en parkbänk. Jag har alltid tyckt att han är så uppe i varv hela tiden. Han tar det aldrig lugnt någon gång. Men just då pratade vi om tiden nästa vecka då vi ska anordnande ag förvaltarskap på tisdagen. Vi pratade även om pappas jobb på KTH i Södertälje och att han förmodligen inte skulle jobba där så länge till då KTH ska flytta till Stockholm. Jag berättade att jag hade varit tentavakt på hans jobb. Jag berättade inte om när jag gick in i väggen. Men varför skulle jag göra det? Jag mår ju bara dåligt av det. Jag glömde prata körkortet med honom men har frågat om det i mejlet jag vidarebefodrat med det där konstiga mejlet från företaget jag fick. Han ville prata med Patrik lite enskilt också så då hann jag klippa lite gräs också. Lite gräs som klipptes med gågräsklipparen. Gräsklipparen som har vassa knivar som man lätt kan skära sig på om man inte är försiktig. Då skulle man börja blöda och blodet skulle bli en flod av mardrömmar. Eller så är man bara försiktig och full av sommarkänslor så man glömmer allt det där med blod och död och sådana saker. Efter jobbet så bytte jag om och ringde till mamma i alla fall. Det gick bra att jag kom sa hon. Så jag fick skjuts men vi tog en liten omväg runt i stan innan jag kom till mamma. Mamma hade trott att jag skulle komma med en gång så hon stod lite och väntade på mig. Men när jag väl kom så kunde jag gå ut med Bella så att hon fick kissa och bajsa. Och när vi hade gjort det gick vi in och tittade på Freud flyttar hemifrån och tänkte se Husdrömmar Sicillien men bytte till tv4 där de sände något om myggor på Nyhetsdagen. Vi värmde på någon slags kycklinggryta med ris och potatisgratäng. När vi började äta så såg vi på Star wars episode 4 på Disney plus och såg färdigt filmen. Så nu kan man väl officiellt kalla mig Star wars-fan. Eller det är ju två filmer kvar så man kanske inte kan kalla sig det riktigt än. Det får ni avgöra för det är jag inte så bra på att avgöra själv. Efter filmen så åkte vi i alla fall till ICA knuten där jag handlade baguette, Varma koppen, mjölk, knäckebröd, chips, Mer päron- och äppeldricka, pajer och choklad. Vi pratade lite om bilklubb i Nyköping och att de hade det på onsdagar. Jag funderar även på att kolla upp det där med biodlarföreningen här i Nyköping. Men framförallt, när vi hade kommit hem till mig i Brandholmen, så ville mamma hälsa på fåren i fårhagen. Så jag stod där med en gnällande Bella som inte fick gå in i hagen eftersom det var hundförbud. Men efter ett tag kom mamma ut och vi gick runt området. Jag hämtade min packning och gick hem till mig. Jag hade meddelat boendet att jag hade ätit hos mamma så de kom aldrig. Men väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Efter det har jag inte gjort så mycket. Jag såg att hela minecraftfilmen ligger ute på youtube och är förvånad att den inte tagits bort än. Sen fick jag mejl från god man. Jag kan inte ta körkort. Slut. Jag har svårt att begripa mig på honom egentligen. Ser han mig som psykotisk och att jag ska köra på barn så fort jag satt mig bakom ratten? Jag kommer med all energi som finns kvar att kämpa för att han inte blir min förvaltare. För så här får man inte bete sig! Inte under några omständigheter! Jag skiter fullständigt att han ser sig som hjäten i det hela för att han avslöjade min förra god man då den tog pengar av mig. Något luktar riktigt unket om det här och jag ska ta reda på vad det är! 

Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag har att skriva om nu. Men jag har så mycket att skriva om Bonäs. Den plats jag bodde i tre månader tillsammans med mormor. Det finns så många skräckfilmer som beskriver skräckhus och jag kan känna att huset i Bonäs lite var det. På ett sätt var det väldigt likt Brunnsvik också. Men för det mesta var det eget. Det var så många grejer där. Det var nästan lite panikartat att ligga i sängen där på övervåningen och känna att man egentligen bara hade lagt till ännu flera grejer i detta redan överfulla hus. Morfar var ju död. Så grejerna jag använde kändes det som jag lånade av en död person. Vilket var lite otäckt. Men en grej jag känner är mer otäck är att jag nu känner att jag aldrig skulle kunna leva så som morfar levde. Därför att politiken idag påminner om den de hade i Tyskland på trettitalet. Nästa år är det val. Och jag är inte säker på att Vänstern kommer bli tillräckligt stora för att vara en motvikt till de högerkrafter som råder idag. Jag hoppas jag har fel. Man har ju hört så konstiga saker komma ur Åkessons mun; återvandringsverk och återvändarbidrag. Men i slutänden handlar det om att slåss för sitt liv. Det är det politik handlar om. Och när jag bodde i Bonäs kände jag mig väldigt isolerad i andras skräp. I min nu döda morfars skräp. Men ironiskt nog kan han ju inte göra något när han är död. Tänkte han det när han levde att han skulle göra av med alla sina grejer medan han levde? Eller tänkte han att alla vi barn och barnbarn skulle få ta hand om allt? När jag låg där i sängen så kunde jag känna dock det här tunga kravet på att uppnå något. Det var nog svårare än någonsin när jag inte hade någon mamma eller pappa i närheten. Däremot så gick jag ju någon slags arbetsmarknadsprogram anordnat av Arbetsförmedlingen. Och jag fick ju jobb som värvare för Naturskyddsföreningen. Fick se både det ena och andra stället. Men hur skulle jag kombinera det livet med det ensamma livet med mormor? Till slut blev det väl omöjligt. Och jag flyttade ner till Nyköping. Så mycket har hänt sen dess. Jag har sett så många andra platser med Ung Vänster. Åmål, Arboga, Mariefred och Söderhamn. Och säkert många andra ställen. Det är svårt att hålla koll på alla ställen. Men ställen som Bonäs har jag bättre koll på. De hemsöker mig om nätterna. Jag vet inte om det är på samma sätt som i The conjuring Last rites men jag tror det. Men jag är inte en person “gillar skräckfilmer”. Det finns dock något djupt mänskligt i att vara rädd för en docka. Något jag inte tänkt på förut. Så ja; huset i Bonäs är som taget ur en skräckfilm. Där finns mörka jordkällare, obesökta vindsvåningar och ett hus med så mycket identitet att det blir för mycket. Ingen människa kan ta in så mycket identitet. Man blir som helt förlamad och paralyserad. Och funderar vad man gör där. Jag gjorde det. Konstant under de tre månader jag bodde där. Som tur var kom min pappa och hjälpte mig att flytta från stället. Men minnet av stället lever fortfarande kvar i mig. Som en hemsökelse. Som ett sätt att säga att jag inte är färdig med stället än. Jag vet inte om mina framtida texter kommer handla om Bonäs men förmodligen är det just det de gör. Jag kunde läsa i mina minnen att ni ville ha mer texter från minnen jag haft så jag antar att det är just det jag får skriva om. Minnen från Bonäs. Varken mer eller mindre…