Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Min god man skulle komma klockan tolv men jag var så nervös inför att han skulle komma så jag satte igång en diskmaskin och tvättmaskin. Det var inte så farligt när han kom dock. Det var väl bara någon enstaka hemsida som vi hade problem att få lösenord ifrån. Men det verkade ändå som allt löste sig till slut. Förutom att diska och tvätta så har jag spelat minecraft. Jag har byggt färdigt järnfarmen som nu är automatisk. Jag började med att bygga en järnfarm men sen byggde jag en sorteringsmaskin som sorterade järnet från blommorna. Sen byggde jag en autocrafter som gjorde järnet till järnblock och nu senast så gjorde jag en järnväg som gick upp till sorteringen och till en kista som lägger i järnblock åt mig. Jag kollade upp andras priser på järn och satte samma. Men just nu vet jag inte vad jag ska göra mer i minecraft. Det känns som jag har gjort allt. Också har jag hängt upp tvätten eftersom den var blöt. Jag har väldigt städat i min lägenhet. Jag blir lite ledsen över att jag inte kan ta körkort dock. Jag vet att jag inte har råd men anledningen var ju att jag var ju att jag insjukna i psykos och har paranoida vanföreställningar. Psykiatri är farligare än jag insett. Det känns som jag kommer dö innan jag får körkort. I alla fall kommer det bli väldigt svårt, jag måste börja med ett samtal, men det kommer fortfarande vara väldigt svårt att ta körkort. Jag är stämplad för livet. Jag är en som fått psykos. Så mina drömmar att åka till fjället kan jag bara glömma. För tillfället i alla fall. Men jag kan ju fortfarande skriva om dem. Det är en längtan jag har. Att själv kunna åka till fjället en dag. Men tills dess får jag skriva och läsa om alla möjliga saker. Jag har så mycket att läsa! Det tänkte jag att jag kunde göra i helgen. Men skrivandet blir lätt rörigt. Om jag inte har något tydligt mål, någon tydlig mening, att skriva om. Så är det alltid. Och just nu känns skrivandet som en överlevnadsstrategi också. Jag vet en gång när jag överlevde på riktigt. När jag var en vecka utan mat i skogen med mina klasskamrater. Jag kan inte påstå att det var särskilt svårt egentligen. Det var ju bara en vecka. Men man kände illamående. Och den där kaustiksodan som jag använde för att göra rent islandslav glömmer jag aldrig bort. Det var som det började fräta i munnen. Och hade jag inte spottat ut det så hade det förmodligen frätt sönder munnen. Men det var en reflex. Vi gjorde så mycket på naturguidesutbildningen. Var på så många ställen. Kanske att allt inte ser omöjligt för mig ändå? För inom mig bor en massa olika platser. Platser som jag försöker skriva om. Jag behöver inte göra det så komplicerat egentligen. Vi kan börja med vad jag har gjort idag. Och idag har jag satt igång diskmaskinen och tvättmaskinen. Saker ser bra ut för mig. Det gäller bara att koncentrera på det positiva. Hela tiden koncentrera sig på det positiva. Och just nu längtar jag väldigt mycket efter att få arbeta…