Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor med senapssill på och pulverkaffe. Jag hade ingen tvätt eller disk men jag satte ändå på en disk eftersom jag hade lagat mat igår och det är lättare att låta diskmaskinen ta hand om disken. Jag var ute på promenad vid tretiden eftersom det tjöt i min lägenhet och jag visste inte vad det var för något. Förstås så var jag ut för att det var skönt också. Och vädret skiftade lite från soligt till molnigt. Jag tog kort på pallkragen och landskapet jag gick igenom. Det gick rätt fort att gå genom skogen men jag tog ingen avstickare som jag först tänkte göra. Jag tänkte kolla om ett promenadstråk gick till Tempo men det var nog så äventyrligt som det var. Jag har känt det att jag velat skriva något annat också. Jag har haft svårt att beskriva det men jag har tänkt att det ska utspela sig i Mora i Rosa huset. Fast på något sätt hamnar jag i ett landskap som är täckt av dimma. Kanske de regnar och kanske att jag får vada genom knädjupt vatten. Vad är det som är så existentiellt svårt med vatten? Det är något med hur landskapet ter sig. Att man är så skör. Sen kanske det inte behöver handla om Mora specifikt. Det kanske handlar om något helt annat, som en berättelse som är mer fristående från platser och tider, än de jag skrivit på hittills. De jag skrivit på hittills ja; vad är det egentligen jag skrivit på hittills? Jag klarade inte av att se hela partiledardebatten. Men kanske ser mer snart. Det har varit mycket konflikt i politiken den senaste tiden. Men skrivandet har jag tänkt velat ha utanför politiken, lite som Kristofer Nolan, så att det inte känns som man måste ta politisk ställning bara för att man läser mina texter. Så klart kommer jag aldrig skriva för sverigedemokraterna utan är mer vänster. Men det är väl så att har man tagit politisk ställning i sina texter så kanske man gett upp på något vis. Man blir inte lika inkluderande. Med det sagt är jag mer vänster utanför skrivandet. Men jag funderar vad jag vill skriva härnäst. Jag prövade att skriva om dimman men kanske jag skulle kunna lägga till lite regn och lite översvämningar. Det är mer dramatiskt efter Brunnsvik eftersom jag hade lämnat något. Och det började bli farligt. Vem vet på vilket sätt men på ett sätt känns det farligare nu. När jag knappt har något jobb och inte får ta körkort. Då sökte jag både jobb och försökte ta körkort men det är just den där anledningen till att körkortstagandet avbröts som jag vill arbeta med. Jag har alltid ansett att det var mamma som gav upp och avbröt körkortstagandet. Det har hon förnekat men jag kan inte bli av med känslan av svek från hennes sida. Också ska jag försöka vara snäll mot henne även fast jag vet vad hon gjort mot mig. Jag är stämplad för livet. Ingen körskola vill ha en person som insjuknat i psykos och har paranoida vanföreställningar. Så det kommer vara svårt att utesluta mamma som skurk i mina berättelser. Kanske utbildningen i Skattungbyn förbättrade relationen något men jag tror inte det. Så jag skriver och jag skriver om allt jag varit med om. Det är inte alla som tycker om det men det ska heller inte alla tycka om. På vilket sätt som jag ska beskriva denna dimma och detta regn och denna översvämning vet jag inte än. Men jag experimenterar fram det. Ord efter ord. Framträder landskapet. Och man kan känna igen sig. I mina texter. I nedstämdheten. Som egentligen är främmande för mig. Men som ändå finns där. Som en påminnelse om att något inte står rätt till. Och att detta något är själva anledningen till att man började skriva från första början…