Dimman var tät. Det gick inte att se någonting om var man var på väg någonstans. Inte där, inte lite längre fram och inte flera mil längre fram. Det var hans verklighet nu. Att gå genom tät dimma. Och det samtidigt som han gick genom knähög översvämning samtidigt som det regnade. Det kändes som han gick genom våtmarker. Inget annat kunde förklara det höga vattenståndet. Men att han alldeles nyss hade befunnit sig i en stad väckte förstås en del frågor. Hur kunde det helt plötsligt vara vatten upp till knäna helt plötsligt? Och kändes det inte som han gick på asfalt trotts allt? Jo det gjorde det nog. Och det var nog ingen vanlig våtmark han gick igenom i så fall; det var en översvämmad stadsgata. Det var fakta. Vare sig han ville det eller inte. Men det gjorde honom inte precis varmare. Tvärtom gjorde vattnet och regnet honom kallare och kallare. Han skakade som ett asplöv till slut och visste inte var han skulle ta vägen. I dimman. Som omslöt honom. Och som bara lät honom se så långt framför sig. En dag skulle det väl ändå bli bättre? En dag skulle väl eländet ändå upphöra? Han hade varit med om så många motgångar den senaste tiden att han inte kunde komma ihåg senast han var lycklig. Men så kom solen fram och allt blev med ens mycket varmare. Det var något som ändrades utan att han märkte det. Av någon anledning tappade han balansen och slog i vattenytan. Men i stället för att bli blöt så gick ytan sönder precis som om det vore glas. Den gick sönder i tusen glittrande glasbitar och för ett tag var det de enda han såg förutom den blå himlen. Ett landskap som han mycket väl kände igen. Och som skulle kunna kallas de röda byggnadernas landskap…