Allt blev vitt. Han kunde känna något smälla till i skallen men hann inte se vem det var som smällde till honom i skallen. Och med vad. Han fann sig själv liggandes i sängen. Mer harmonisk den här gången. För nu behövde han inte sova längre. Det var morgon och han skulle till jobbet. Han gjorde sina vanliga rutiner som att göra frukost och bädda sängen. Sedan tog han bilen till jobbet. Han tyckte alltid att det var något skrämmande med skogen som omgav byn. Det var något mystiskt med den. Och han brukade alltid tänka att han en dag skulle fastna i den. Varför visste han inte. Men ibland tänkte han att han var som en av de där naturguiderna som gjorde överlevnadsveckan. 

Allt var som vanligt. Eller hur vanligt det nu kunde bli på en psykakut. Ibland kunde man höra skrik från något rum. Ofta var den personen bältad då också så att han eller hon inte kunde skada sig själv eller någon annan. Eller så var det en upplevelse som triggat reaktionen. Det kunde vara ett trauma eller liknande. Hemskt var det i vilket fall som helst att höra den här personen att den skulle dö eller att alla skulle dö i någon slags undergång som den här personen fått för sig skulle ske den närmaste tiden. 

Ibland behövde man skilja på personer som tagit droger och fått psykoser på det sättet. Det gick inte riktigt att hjälpa sådana personer förrän effekterna av drogerna ebbat ut. Men den här personen hade varken en psykos eller tagit droger. Det var många som undrade vad han gjorde där men Kasper kände väl att ville han ha hjälp så skulle han få hjälp. Han hade stormat in på psykakuten bara, klädd i svart och med en svart mantel, och en knotig käpp i handen. Vad ville han egentligen? Och var kom han ifrån? 

Kasper satte sig ner. Några enkla frågor skulle han väl kunna börja med? Han började med den enklaste; vem var han?