Jag minns det som igår. Dagen då vi fäbodvandrade. Jag, Micke och Yvonne. Vi skulle ta hästen fåren och getterna med oss. Jag har för mig att jag gick med getterna, Micke med fåren och Yvonne med hästen. Vi hade någon liten matsäck beståendes av macka men så mycket mer än så hade vi inte. Det var lite läskigt att vara i samhället utkanter. I vildmark som ser ut att aldrig ha blivit rörd av människan. Träsk, skog och ännu mera träsk. Var någonstans fanns det en plats att vila? Var någonstans fanns det en plats att dö? Dö skulle jag inte än. Inte på lång tid. Och inte heller nu. Jag får försöka övertyga mig själv det. Att jag inte ska dö. Men det är svårt när man pratar så mycket om kriminalitet som jag gör. Egentligen kanske jag inte vill skriva om en fäbodvandring i Söromsjöbygden? Egentligen kanske jag bara vill göra något annat som att se Eurovision? Ja men jag vill väl inte bara lämna er där. Mitt i promenaden utan någon handling. Vi kom till Venjan i alla fall. Och vid en bro så beslutade alla lammen sig för att de skulle gena genom vattnet i stället för på bron. Så de blev alldeles svarta och såg ut som värsta uteliggarna. I alla fall så började vi närma oss Tiberget. Det var något med naturen som kändes väldigt avlägset. Kanske var det de här man kallade vildmark? Kanske var vi så långt bort att vi hade hamnat i vildmarken till slut? Och det var en plats, vändhållplatsen i början av fäboden, som jag alltid känt varit en symbolisk plats. Som att jag tänkt att den dagen jag tar körkort är den första plats jag åker till. Men framtiden oroar mig. Det politiska läget ser inte bra ut. Allt pekar på att vi kommer ha förintelseläger där de kommer sätta såna som mig och hamna i såna där duschrum där de kommer spruta cyklon-B på en. Man kommer garanterat dö innan man tagit körkort. Därför är det inte ett alternativ för mig att inte ta körkort. Det skulle innebära att jag skulle hamna i en mycket mörk plats. Det är inte säkert att jag skulle bli suicid men jag skulle må mycket dåligt. Men skrivandet kommer jag alltid ha med mig. Och när vi kom till Tiberget, efter en hel dag på vandring genom värsta vildmarken, så blev vi uppvaktade av alla möjliga personer. Som gratulerade oss för att vi hade gått så långt. Och i slutet var en av getterna så trötta efter vandringen att jag fick lov att lyfta henne över staketet. Senare det året såg jag henne ligga död i en traktorskopa. Men det är så livet är till stor del. Liv och död. En grej jag hade önskat att jag gjort mer, eller som jag kanske gjorde mer, var att läsa i Tiberget. Det är något jag gör nu i alla fall och när jag gör det så känns det som jag är på en plats som Tiberget. Eftersom det är så ursprungligt. Så elementärt. Och man mår bra av att läsa. Man blir mer harmonisk av det. Harmonisk och kanske lite snäll? I alla fall så bråkar man mindre när man läser. Det är vad jag vill tro i alla fall. Jag är så trött på allt bråk och liknande saker. Jag vill bara minnas tillbaka till en sommar då jag var i Tiberget. Men det innebär också att jag behöver skriva om mamma och Micke. Vad de gjorde i Tiberget. En dag ska jag åka tillbaka till Tiberget. Men inte idag. Idag ska jag se på Eurovision. Och kanske läsa lite…