Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag hade egentligen tänkt gå upp tidigare eftersom jag ville ägna dagen åt att läsa. Men jag hann läsa chefredaktörens text om land och stad i alla fall. Och det verkar som det blir hennes sista så det var lite tråkigt. Mamma skulle i alla fall komma halv fyra och då skulle vi åka till Jönåker där hon jobbar. Det var första gången jag var i det området någonsin och jag gillade det platta landskapet med det gröna gräset. Det är som något jag försökt skriva en gång i tiden. Vad är det? Något bortglömt och undangömt. Vi kom i alla fall fram till Betelhemmet, lite försenade, men mamma hade ringt jobbet så de väntade på oss. Vi åkte ännu en liten bit med en fripassagerare bakom oss till en sjö i något som såg ut att vara ett naturreservat. Men som jag inte visste om det var ett naturreservat eftersom jag aldrig frågade. Bella var glad att vara lite mer fri i alla fall och släpptes fri när vi hade gått en bit. Det var också första gången någonsin som jag träffade mammas arbetskamrater vilket var mycket kul. Landskapet var väldigt fint. Det var vilt och det skulle inte förvåna mig om det var ett naturreservat det var. Det verkade i alla fall som det var Sörmlandsleden vi gick och den känner man ju igen. Men det var egentligen lite för kallt med shorts. När vi hade gått nästan hela promenaden så stannade vi till och åt våran matsäck. Vilket var den här baguetten jag hade köpt på ICA knuten under gårdagen. Allt som allt var det mycket kul att vara ute på vandring och jag hade gärna gjort det igen. Själva platsen sa mamma att hon gärna besökte igen. Det skulle jag också vilja göra även fast jag inte sa något. Jag tror det var rätt tydligt att jag tyckte om platsen och gärna åkte dit igen. Även fast jag inte har körkort men det kanske blir ändring på det nu. Att de låter mig ta körkort. Men inget bestäms om man inte säger något och som det är just nu så är jag en trafikfara. Det är som att man bara vill lägga sig ner på sängen och gråta. Men det verkar som jag får åka till pappa i helgen så det är alltid positivt. Dessutom har jag Ung Vänster och Vänsterpartiet där jag ska på avslutning på Tovastugan på tisdag. Men jag kan ändå undra hur jag ska se positivt på saker och ting när så många saker går emot mig. Jag måste se positivt på saker och ting. Jag, själv, är den enda som kan rädda mig från detta mörker som jag hamnat i. Men det är inte jag som sagt att jag blivit psykotisk med nedsatt omdöme. Det är det andra som har gjort. Ja, ja. Nu har jag faktiskt gjort något annat för en gångs skull. Jag har sett andra landskap för en gångs skull. Och det är guld värt! Nu ska jag bara reflektera över det och fundera vad det betyder. Det är som jag varit i en egen bubbla den senaste tiden. En bubbla där jag inte sett världen utanför. Men vad är det jag vill skriva om? Alltså egentligen? Jag vet inte riktigt. Vissa dagar funderar jag bara på vad jag ska göra för mat. Men de djupa filosofiska frågorna, en gång i tiden försökte jag skriva om dem, och egentligen gav jag aldrig upp. Jag bara lät det var för ett tag. Ett väldigt långt tag visade det sig. Det är tur att jag haft engagemanget i Vänsterpartiet och Ung Vänster som ljuspunkter för annars vet jag inte hur jag skulle klara mig. Men ibland kan jag tycka att det blir för mycket. För mycket ondska i världen. Jag kommer aldrig ifrån det; att jag en gång gick en journalistutbildning i Brunnsvik. Och det är inte okej att göra kriminella saker. Det kommer jag fortsätta repetera in i galenskap och ingen kommer vilja prata med mig igen. Det är så synd hur det fungerar. Den som håller på med journalistik har sällan vänner. Men i helgen ska jag till pappa. Så då har jag det att se fram emot i alla fall…