Jag vet inte hur jag ska beskriva det jag har att skriva om nu. Men jag har så mycket att skriva om Bonäs. Den plats jag bodde i tre månader tillsammans med mormor. Det finns så många skräckfilmer som beskriver skräckhus och jag kan känna att huset i Bonäs lite var det. På ett sätt var det väldigt likt Brunnsvik också. Men för det mesta var det eget. Det var så många grejer där. Det var nästan lite panikartat att ligga i sängen där på övervåningen och känna att man egentligen bara hade lagt till ännu flera grejer i detta redan överfulla hus. Morfar var ju död. Så grejerna jag använde kändes det som jag lånade av en död person. Vilket var lite otäckt. Men en grej jag känner är mer otäck är att jag nu känner att jag aldrig skulle kunna leva så som morfar levde. Därför att politiken idag påminner om den de hade i Tyskland på trettitalet. Nästa år är det val. Och jag är inte säker på att Vänstern kommer bli tillräckligt stora för att vara en motvikt till de högerkrafter som råder idag. Jag hoppas jag har fel. Man har ju hört så konstiga saker komma ur Åkessons mun; återvandringsverk och återvändarbidrag. Men i slutänden handlar det om att slåss för sitt liv. Det är det politik handlar om. Och när jag bodde i Bonäs kände jag mig väldigt isolerad i andras skräp. I min nu döda morfars skräp. Men ironiskt nog kan han ju inte göra något när han är död. Tänkte han det när han levde att han skulle göra av med alla sina grejer medan han levde? Eller tänkte han att alla vi barn och barnbarn skulle få ta hand om allt? När jag låg där i sängen så kunde jag känna dock det här tunga kravet på att uppnå något. Det var nog svårare än någonsin när jag inte hade någon mamma eller pappa i närheten. Däremot så gick jag ju någon slags arbetsmarknadsprogram anordnat av Arbetsförmedlingen. Och jag fick ju jobb som värvare för Naturskyddsföreningen. Fick se både det ena och andra stället. Men hur skulle jag kombinera det livet med det ensamma livet med mormor? Till slut blev det väl omöjligt. Och jag flyttade ner till Nyköping. Så mycket har hänt sen dess. Jag har sett så många andra platser med Ung Vänster. Åmål, Arboga, Mariefred och Söderhamn. Och säkert många andra ställen. Det är svårt att hålla koll på alla ställen. Men ställen som Bonäs har jag bättre koll på. De hemsöker mig om nätterna. Jag vet inte om det är på samma sätt som i The conjuring Last rites men jag tror det. Men jag är inte en person “gillar skräckfilmer”. Det finns dock något djupt mänskligt i att vara rädd för en docka. Något jag inte tänkt på förut. Så ja; huset i Bonäs är som taget ur en skräckfilm. Där finns mörka jordkällare, obesökta vindsvåningar och ett hus med så mycket identitet att det blir för mycket. Ingen människa kan ta in så mycket identitet. Man blir som helt förlamad och paralyserad. Och funderar vad man gör där. Jag gjorde det. Konstant under de tre månader jag bodde där. Som tur var kom min pappa och hjälpte mig att flytta från stället. Men minnet av stället lever fortfarande kvar i mig. Som en hemsökelse. Som ett sätt att säga att jag inte är färdig med stället än. Jag vet inte om mina framtida texter kommer handla om Bonäs men förmodligen är det just det de gör. Jag kunde läsa i mina minnen att ni ville ha mer texter från minnen jag haft så jag antar att det är just det jag får skriva om. Minnen från Bonäs. Varken mer eller mindre…