Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag var uppe ovanligt tidigt och försökte spela minecraft men det var för laggigt och segt. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och stängde av datorn. Låg i soffan och lyssnade på P3. Jag kan inte minnas vad jag lyssnade på dock. Jag packade ner några tidningar, tröja, vattenflaska och baguette. Sen var det bara att stänga av radion och gå till busshållplatsen. Jag tog bussen till busstationen och Spindelplan. Väl på jobbet behövde jag inte byta om. Vi skulle ut på tur för hunden Bosse var på jobbet och skulle klippa klorna. Men väl på Arken zoo så kunde de inte klippa klorna i alla fall. Så vi åkte till biblioteket där jag skulle sitta tills det skulle bli föredrag på Tovastugan. Jag satt och läste SN, gick till centrum och åt min baguette, gick tillbaka till biblioteket och fortsatte läsa SN. Någon gång kände jag väl att jag blev allt för trög i hjärnan så jag lyssnade på radio med mina sladdlösa hörlurar. Jag läste en novell i tidningen Skriva som heter Tofu Dönner kebab. Jag lyssnade på lite mer radio och gick till ett café och köpte mig en kaffe och en mazarin. Lyssnade på radio tills det var dags att gå. Jag lyssnade också på radio på vägen till Nyköpings hus som gick förbi Statshuset och några byggnader som ligger centralt i Nyköping. Ungefär vid Nyköpings hus så packade jag ner hörlurarna eftersom jag kände att det skulle bli så mycket ljud i alla fall. Jag tog några kort på Nyköpings hus och utsikten eftersom den är overklig. Den är fin men det känns inte som det ska finnas en sån plats här. Tyvärr så är det nog också det som är anledningen till att segregationen i Nyköping är så stor. Eller när jag kom fram till Tovastugan så satt det till exempel några redan där och åt och jag kunde inte låta bli att känna att det var några som hade rätt mycket pengar och som hade råd att äta dyrt och lyxigt. Jag träffade några bekanta ansikten och kände med en gång mig mer hemma där. Jag var lite tidig så jag stod mest där och väntade. Men det gick ju att prata med dem som var där. Vi skulle äta inomhus till en början, halv sex. Det bjöds på buffé och även fast jag hade ätit baguette så orkade jag äta nu också. Jag satt vid en pappa och hans dotter och kände väl att jag satt lite fel så när föreläsningen väl började sen så satte jag mig själv i stället. Vi fick ta med maten ut så jag satt och njöt av maten medan föredraget började. Det var Elinor som introducerade John Lapidus och när John Lapidus började prata så började jag ta en massa kort och filma medan han prata. Han pratade mycket om den orättvisa vården som inte är till för alla och hur vi blir allt mer som USA där man inte får en sjukförsäkring om man inte är riktigt sjuk eller gammal. Det är ju lite det som Robert Reich har pratat om också och det nämnde jag när jag fram till honom efteråt också. Jag hade dock inte råd med boken Den sjuka debatten. Känns som man skulle kunna prata hur länge som helst om den ojämlika vården. Om hur privatiserad den är. Det var nog inte det första jag ville prata om när jag gick fram till honom dock. Egentligen hade jag velat prata om körkortet och förvaltarskap. Det kändes dock som det inte var rätt forum att prata om det. Frågan är när det någonsin blir rätt forum. Jag stannade kvar ett litet tag till. Frågade Elinor när nästa grej med Vänsterpartiet skulle va. Det visste hon inte än. Vi är rätt många i Vänsterpartiet Nyköping trotts allt. Vilket är kul att se! Men jag fick lov att ta bussen och sen var det som allt jag hade gjort i Tovastugan var som bortglömt. Fast det var det ju inte riktigt. Jag hade ju tagit kort och filmat som jag kunde dela sen. Grejen var bara att jag inte visste vad jag skulle göra sen. Och det är några dagar nu sen jag var på Tovastugan och jag känner mig ensammare än någonsin. Jag har kunnat följa när SpaceX skjutit upp sin starship med Whataboutit. Men annars har jag inte gjort så mycket. Idag, som är torsdag (alltså två dagar efter att jag varit på Tovastugan), så har Igge hjälpt mig att städa. Vi har rensat köket, rensat kylskåpet, satt in allt i diskmaskinen och dammsugit. Så det finns ljuspunkter i vardagen i alla fall. Även fast jag inte får ta körkort. Men det kan inte vara så här det behöver vara. Min god man är så elak. Att säga att jag aldrig kan ta körkort. Är så elakt. Och jag är rädd att jag ska hamna i ett mörker som jag inte kommer kunna ta mig ut ur sen. Men jag får prata med Igge. Det måste gå att prata om det här. För jag kan inte leva utan körkort. Jag kan inte det. Men varför är Staffan så elak? Jag förstår inte det. Jag tror jag får återkomma…