Jag har inte vetat vad jag ska skriva den senaste tiden. Jag har varit så paralyserad och förlamad av skräck att jag inte vetat vad jag ska göra. Vad som skrämmer mig är nog främst den här tystnaden. Men även att jag inte får någon respons på det jag skriver och gör. Det är som folk bara har glömt bort mig. Som att jag inte existerar. Men jag existerar! Visst gör jag det! Det blir bara svårare att övertyga folk om att man gör det ju längre tid man väntar. Och jag har väntat jättelänge. Jag ska ju jobba på måndag i alla fall. Så då har jag något att göra i alla fall. Men jag hade önskat att fler hade sett mig. För den jag är alltså. Men det kanske är meningen att man ska vara lite ensam i alla fall. Inte totalt isolerad som jag varit nu. Jag försöker ju se ljuspunkterna i mitt liv. Som att jag lagade hamburgare med ägg och lök och pommes frites idag. Personalen verkar ju i alla fall tycka det är kul. Men jag kan inte låta bli att tänka; kanske vi behöver en journalistgrupp trotts allt. För som det är just nu; jag klarar inte av det! Jag klarar inte av laglösheten som är i Nyköping just nu. Jag borde också skriva och jag borde skriva om den där karaktären Lugero Sömnväktaren. Och hur den där psykologen befinner sig i kolsvart mörker. Det och att jag mår bra. Att jag inte befinner mig i kolsvart mörker. För där klarar ingen levande varelse av att befinna sig. Kanske ska jag bara sova. Men jag kommer ändå inte undan det faktum att jag är singel. Så jag fortsätter skriva och jag skriver för att jag vill fortsätta leva. Överleva. Det har blivit en fråga om liv och död och jag måste få träffa andra än personalen snart…