Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak för att därefter gå till bussen. Väl på jobbet så var jag ensam med min arbetsledare. Jag bytte om och satte igång och började rensa ogräs i pallkragen. Vilket var lättare sagt än gjort. Det var så obekvämt att sitta på knä när pallkragen var i vägen och man inte nådde överallt där man var. Det känns som något jag försökt skriva om rätt länge också. Om den svarta jorden. Och hur den här karaktären Kasper hamnar på svart jord. Inte för att han kan se det i början; det är ju alldeles kolsvart där han är. Men sen börjar det brinna och då kan han se saker och ting så mycket tydligare. Nu tänkte jag ju inte skriva hela berättelsen i den här texten. Det här är ju en dagboksanteckning. Men förhoppningsvis hjälper det mig i skrivandet senare. Jag var som sagt ensam på jobbet idag. Och efter att jag hade rensat ogräs och satt ner lite polkabetafrön så åkte vi iväg för att hämta lite jord. Och det gjorde vi i Rosvalla. Det blev mycket tungt och påsen gick sönder men vi lyckades ändå ta den till pallkragen. När det var gjort och all jord var i pallkragen så vattnade jag lite och bytte om. Tog ett kort och gick till bussen. När bussen avgick så ringde mamma. Hon sa att hon trodde att jag skulle komma till henne idag. Så hon hade lagat spagetti och köttfärssås. Hon skulle dock klippa Bellas klor och sen kunde hon komma på promenad med hunden Bella sa hon. Så jag kom hem och satte på radion och datorn och väntade på att mamma skulle komma. Efter att hon ringde så gick jag ner och väntade på henne och när hon kom så tog vi en promenad in i skogen och vi gick en sträcka som jag aldrig hade gått förut. Det visade sig att den bara hade gått runt området men nu, eftersom jag hade arbetat och gått så långt, så orkar jag egentligen inte skriva så mycket mer. Kanske att jag skulle passa på att läsa just nu? En grej jag tänkte på när personalen var hit förresten var när jag nämnde att jag ville ha journalistmöte och hon som var här blev så där offensiv och sa att jag fick prata med de som jobbar här i morgon i så fall. Som att hon inte ville beblanda sig något med vad brott hade att göra om. För vem vill skriva om trafikolyckor, misshandel, bråk och mord? Men nu ska jag nog göra något annat. Jag orkar inte tjata om dessa journalistmöten. Jag får tjata på boendemötet i stället… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag såg färdigt en video av UFOsxm och gjorde mig en Varma koppen sparris. Gick till busshållplatsen där det inte stod någon. Däremot klev det på folk allt eftersom. Och väl på jobbet var det bara att byta om. Idag skulle vi rensa ogräs. På ett ställe som vi redan hade rensat ogräs på. Men det fanns väl lite till. Finns alltid lite till. Att rensa. Och när det var gjort och allt ogräs var slängt i en sopsäck så skulle vi åka iväg och slänga det på Rosvalla. Grejen var den bara att jag fick sitta i mitten. Och det var supertrångt. Så jag fick sitta så där till Rosvalla. Som tur var blev det inga konflikter. Däremot pratade vi om helgen och att jag hade varit på Rhodos kolgrill tillsammans med några andra. Däremot så sa jag det när vi väl var i Rosvalla att jag behövde byta plats. Jag kunde inte så längre. Så vi bytte plats. Och åkte tillbaka till arbetslokalen. Jag hade glömt att mamma skulle ha fotograf hemma hos sig så när jag ringde henne så berättade hon att hon hade en fotograf hemma hos sig. Så jag kanske kunde komma någon annan gång? Typ onsdag? Det gick bra sa jag och bytte om. Kort därefter gick jag till ICA knuten och handlade Varma koppen, mjölk, knäckebröd, chips, dricka och choklad. Därefter tog jag närmsta buss som skulle ta mig till busstationen för att därefter ta närmsta buss till Brandholmen. Väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har väl mest spelat minecraft men innan sex så kom Igge och klippte mitt hår. Något jag tror jag kommer göra oftare nu då det är så svettigt att ha långt hår. Framöver tänkte jag se Eurovision som väl är första semifinalen imorgon om jag förstått saken rätt? Det ska bli kul i vilket fall som helst och imorgon kommer jag nog också plantera rödbeta bredvid palsternackorna. Eller det egentliga namnet på dem är väl polkabetor. Hur det går med skrivandet vet jag inte riktigt. Det känns inte riktigt som jag har tid med det när jag har så mycket att göra på jobbet. Jag har heller inte fått någon respons på det jag skrivit hittills så jag vet inte vad jag ska tänka om det. Jag kan alltid skriva ändå, utan respons, men det blir minst sagt mycket svårare. Eller så blir det inte det. Jag vet inte riktigt. Jag vill bara att folk ska tycka om att läsa det jag skriver…

Allt blev vitt. Han kunde känna något smälla till i skallen men hann inte se vem det var som smällde till honom i skallen. Och med vad. Han fann sig själv liggandes i sängen. Mer harmonisk den här gången. För nu behövde han inte sova längre. Det var morgon och han skulle till jobbet. Han gjorde sina vanliga rutiner som att göra frukost och bädda sängen. Sedan tog han bilen till jobbet. Han tyckte alltid att det var något skrämmande med skogen som omgav byn. Det var något mystiskt med den. Och han brukade alltid tänka att han en dag skulle fastna i den. Varför visste han inte. Men ibland tänkte han att han var som en av de där naturguiderna som gjorde överlevnadsveckan. 

Allt var som vanligt. Eller hur vanligt det nu kunde bli på en psykakut. Ibland kunde man höra skrik från något rum. Ofta var den personen bältad då också så att han eller hon inte kunde skada sig själv eller någon annan. Eller så var det en upplevelse som triggat reaktionen. Det kunde vara ett trauma eller liknande. Hemskt var det i vilket fall som helst att höra den här personen att den skulle dö eller att alla skulle dö i någon slags undergång som den här personen fått för sig skulle ske den närmaste tiden. 

Ibland behövde man skilja på personer som tagit droger och fått psykoser på det sättet. Det gick inte riktigt att hjälpa sådana personer förrän effekterna av drogerna ebbat ut. Men den här personen hade varken en psykos eller tagit droger. Det var många som undrade vad han gjorde där men Kasper kände väl att ville han ha hjälp så skulle han få hjälp. Han hade stormat in på psykakuten bara, klädd i svart och med en svart mantel, och en knotig käpp i handen. Vad ville han egentligen? Och var kom han ifrån? 

Kasper satte sig ner. Några enkla frågor skulle han väl kunna börja med? Han började med den enklaste; vem var han? 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor med pulverkaffe. Jag höll på att se en video av Boloxed om en vis typ av Black mesa- spel. Svårt att beskriva det på något sätt. Jag hann inte se färdigt det i alla fall. För jag skulle ta bussen till stan och väl där skulle jag gå till Rhodos kolgrill. För att hitta dit fick jag använda google maps. Väl där så var det någon gammal tant som började prata med mig men som jag inte förstod. Det var en annan sak jag tänkte på när jag gick ifrån boendet att det var totalt knäpptyst i området. Alltså det fanns inga ljud alls. Det var som om alla hade dött. Jag skrev ju det förut men jag tycker ju att man ska vara inkluderande och välkomnande. Då kommer ljuden automatiskt. Ljud som barnskratt eller sorlet från en folkmassa. Men nu fanns det alltså inga ljud och det skrämmer livet ur mig. Jag antar att det är bra när vi går till såna här restauranger lite då och då, då. I alla fall så beställde jag en pizza som heter Pompei och en Fanta till det. Jag skulle säga att stället är mycket schysst och maten är mycket god. Så jag skulle verkligen rekommendera den. Men sen visste jag väl inte riktigt vad jag skulle göra. Jag tänkte ju att jag skulle sitta på biblioteket och läsa tidning men jag ville hem så jag tog närmsta buss till Brandholmen. Väl hemma så gjorde jag kaffe i pressen. Det var nog nödvändigt för jag får sån abstinens utan kaffe. Men annars har jag inte gjort så mycket idag. Jag hade sett på någon video på youtube. Bland annat den om Black mesa-spelet. Men även när UFOsxm spelat minecraft. Jag ska väl se på någon video om SpaceX av Whataboutit men jag känner väl att jag vill göra något annat nu. Jag har läst lite mer av tidningen också. Jag är dock osäker på hur det ska hjälpa mig i skrivandet. För jag har inte riktigt börjat skriva än. Jag har inga bortförklaringar, jag vet, men det brukar bara gå till någon mening sen ger jag upp. Eller så var det för sent igår när jag började skriva. Jag tänker mig i alla fall att berättelsen ska börja med det här kapitlet Gnistor där den här karaktären Kasper går genom ett eldhärjat landskap med svart jord. Mötet med Lugero kanske kommer efter men jag har inte alls tänkt ha med scener som Brunnsvik och fäbod och kött och blod som jag först tänka ha med utan jobba med den här elden. Hur ter den sig i en dröm? Varför brinner inte Kasper upp? Och framförallt; vad vill den säga mig? Jag hade inte tänkt att det här ska bli en så jättefilosofisk berättelse men väldigt existentiell. Jag skrev ju att karaktären blev som född på nytt. Kanske kunde jag arbeta mer på det? Precis som Pink Floyd sjunger Coming back to life så kan jag skriva om att komma tillbaka till liv. Jag känner nog att jag hellre vill skriva om när det börjar duggregna och elden släcks och karaktären känner att han kommer tillbaka till liv. Det var ju så bra beskrivet i kapitlet i alla fall. Men vad gör han för att förtjäna det? Är han inte i elden extra länge? Det kanske han är. Och han är rädd att han håller på att dö. Han är på väg att göra det. Och sen kommer regnet. Annars vet jag inte så jättemycket om var den här berättelsen kommer leda mig utan det är väl bara att vänta och se. Men jag måste säga att jag ser jättemycket fram emot att skriva på den här berättelsen. En annan grej jag också tänkt på är att jag har berörelseskräck. Jag vågar inte ändra om i texterna allt för mycket. Men nu måste jag nog göra det för att berättelsen ska kunna kännas logisk. Annars blir det som när jag skrev på synopsisen; det blir en del som blir den gamla synopsisen och en del som blir den nya. Det tar upp rum och det känns inte alls bra att ha det så. Men jag vågar inte ändra något. Tänk om det är viktiga saker att ha med i berättelsen? Men vad kan va så viktigt att det får stå kvar orört? Nej jag måste nog ändra lite i texten även om det går emot min vilja. Bara på det sättet kommer jag vidare i mitt skrivande… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och spelade lite minecraft innan jag tog bussen till jobbet. Jag var lite orolig att jag inte skulle hinna med bussen till Spindelplan eftersom det klev på så många personer allt eftersom men jag behövde inte vara orolig för jag hann med den. Mamma ringde någon gång på vägen och sa att hon ville följa med på promenaden. Med Bella så klart. Väl på jobbet så kände jag att någon ville prata med mig. För att inte hänga ut någon så säger jag bara arbetskamrat. Och denna arbetskamrat förklarade varför hon inte hade bjudit ut mig till bröllopet. Förklaringen var att det fanns andra på jobbet som hon inte hade bjudit ut. Det gör mig inte så mycket att jag inte blivit bjuden dock. Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det låter ondskefullt dock. I alla fall så pratade vi om mötena som vi ska ha framöver där vi ska försöka lösa konflikten på jobbet. Den då jag är rädd för att bli misshandlad eller nedslagen. Jag kan inte påstå att jag kände mig så trygg när jag satt där. Men jag ska försöka att inte hänga ut någon som sagt. Hunden Bosse var på jobbet också. Och efter ett tag kom mamma med hunden Bella. Så då hade Bosse en lekkamrat och hon var så vild. Sprang precis överallt. Vi tog en promenad längs med ån. Pratade om att jag kunde gå med hunden Bella nästa fredag eftersom mamma jobbade så sent då. Jag berättade att vi skulle till Rhodos kolgrill imorgon. Något jag mycket ser fram emot. När vi hade gått färdigt promenaden så satt vi i arbetslokalen och så på när hunden Bosse och hunden Bella busade med varandra. Ibland skällde Bosse på Bella men hon blev inget rädd. De turades om att gnaga på ett ben. Jag följde med en annan arbetskamrat och tog ut tvätten ur torktumlaren. Jag fick ta bort damm med en borste som låg där. Efter det var mamma och jag och hunden Bella inte kvar så länge till. Vi gick hem och väl hemma hos mamma så var det bara att sätta in klyftade rotfrukter och potatis i ugn. Laxen skulle bara värmas upp i mikron. Medan vi väntade på att rotfrukterna skulle bli färdiga så såg vi på något matlagningsprogram. Mamma hade fått det här pappret från Transportstyrelsen om att jag inte får ta körkort. Det som märkt mig för mitt liv. Så nu har både min arbetsledare och mamma sett det. Så det känns lite bättre. Jag tänkte att jag skulle visa lillebror det också så får vi se vad han säger. Sen har vi det faktum att jag inte har råd att ta körkort. Men det tänker jag får bli ett senare problem. Vi bytte över till SVT och där satt en nazist från SD som fick lite väl mycket taltid så det tycker jag att SVT har en bakläxa att göra. Maten var klar efter ett tag och det blev som sagt klyftade potatisar och rotfrukter men även lax som värmdes i mikron och crème fraiche med dill. Mamma fick välja film på Disney plus som blev Tomorrowland a world beyond men vi tyckte den var för tråkigt så efter ett tag valde vi att se på Star wars A new hope i stället. En film som i övrigt lanserades 1977 googlade jag. Vi såg inte hela dock eftersom jag ville vara hemma innan fem. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade mjölk, chips, Doritos, en stor fanta, Mer äppel- och pärondricka, frusna grönsaker som mamma tyckte var så bra att jag köpte, chicken nuggets, paj, matlåda och choklad. Efter det fick jag skjuts hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag missade parkourracet men det verkar som det bara var en som spelade det så det kanske inte gjorde så mycket. Jag har sett hela Stamsites stream och varit med på event på 90gq open. Jag har byggt färdigt honungsfarmen på survival vilket inte är som i verkligheten. Vi höll ju på med bin i Skattungbyn. Det var ju länge sen nu men jag minns ju det starkt ännu. Hur vi höll på med bin och slungade honung. Det är nog något jag hade velat göra på min balkong. Det är ju något som känns ger mening i sitt liv. Bin är ju så viktiga. Alltså seriöst; utan bin går vi under. Men minecraftbin är annorlunda. I alla fall; jag vill ju att konflikten ska lösas förstås. Så därför är det väl bra med möte. Det verkar som ganska många ska vara med. Vi får se hur det går. I vilket fall som helst så tycker jag nog att körkortsfrågan är viktigare. Och ja jag vet att jag inte har råd men jag vill inte va stämplad som personlighetsförändrad. Härnäst är det väl min lillebror som får läsa de här pappren. Förresten har jag kollat igenom hela min berättelse som den är just nu. Jag funderar om hela berättelsen ska utgå från den här brinnande svarta jorden. För som det är just nu är det för rörigt i alla fall. Ena stunden är jag på ena stället och på andra på ett andra ställe. Jag beskrev det där med att slå igenom ett antal glasrutor. Det är något jag kan arbeta mer på. Men inte just nu. Just nu behöver jag komma på hur jag ska skriva min berättelse egentligen. Och det går att analysera i all evig tid men om man inte skriver någonting så kommer man ingenstans. Eftersom den här berättelsen ska ha koppling till mina andra berättelser jag skriver, bland annat Allting faller och Pajas Pyjamas, så tänker jag mig att det ska ha liknande ämnen som jag kan skriva om. På vilket sätt vet jag inte riktigt än. Men i Allting faller så har jag till exempel oändliga gräsmarker så något om gräsmarker kanske. Jag tänkte att det skulle börja i ett landskap som brinner. Men hur hamnade han där från första början? Ska Lugero va till den här psykiatrin och ska den här psykologen sen ha den här drömmen? Fast det upplevs ju förstås inte som en dröm. Att brinna upp måste vara en väldigt panikartad känsla. Den här berättelsen är mycket mer elementär än någon annan berättelse jag skrivit om. Och jag har ju inte skrivit någon annan berättelse så jag har ju inget annat att jämföra med. Vad jag kan tänka på när jag skriver den här berättelsen är att få den att kännas som den tillhör ett större universum. Med det sagt så behöver ju det inte betyda att den inte känns egen. Väldigt existentiell. Och svår att ta sig igenom. Då den är trög och att beskriva ett landskap en längre tid är svårare. Oftast skriver jag bara några meningar per kapitel. Men att utmana sig själv kanske är viktigare än något annat jag gjort. Det är synd att jag inte har någon skrivarkurs att se fram emot framöver men jag tyckte de här flödesskrivningarna var bra övningar att skriva utan att riktigt tänka. Jag har också en vilja, och en avgrundsdjup längtan, efter att få läsa ut tidningarna Skriva. Men det får jag ägna helgen åt…