Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor med senapssill på och pulverkaffe. Jag hade ingen tvätt eller disk men jag satte ändå på en disk eftersom jag hade lagat mat igår och det är lättare att låta diskmaskinen ta hand om disken. Jag var ute på promenad vid tretiden eftersom det tjöt i min lägenhet och jag visste inte vad det var för något. Förstås så var jag ut för att det var skönt också. Och vädret skiftade lite från soligt till molnigt. Jag tog kort på pallkragen och landskapet jag gick igenom. Det gick rätt fort att gå genom skogen men jag tog ingen avstickare som jag först tänkte göra. Jag tänkte kolla om ett promenadstråk gick till Tempo men det var nog så äventyrligt som det var. Jag har känt det att jag velat skriva något annat också. Jag har haft svårt att beskriva det men jag har tänkt att det ska utspela sig i Mora i Rosa huset. Fast på något sätt hamnar jag i ett landskap som är täckt av dimma. Kanske de regnar och kanske att jag får vada genom knädjupt vatten. Vad är det som är så existentiellt svårt med vatten? Det är något med hur landskapet ter sig. Att man är så skör. Sen kanske det inte behöver handla om Mora specifikt. Det kanske handlar om något helt annat, som en berättelse som är mer fristående från platser och tider, än de jag skrivit på hittills. De jag skrivit på hittills ja; vad är det egentligen jag skrivit på hittills? Jag klarade inte av att se hela partiledardebatten. Men kanske ser mer snart. Det har varit mycket konflikt i politiken den senaste tiden. Men skrivandet har jag tänkt velat ha utanför politiken, lite som Kristofer Nolan, så att det inte känns som man måste ta politisk ställning bara för att man läser mina texter. Så klart kommer jag aldrig skriva för sverigedemokraterna utan är mer vänster. Men det är väl så att har man tagit politisk ställning i sina texter så kanske man gett upp på något vis. Man blir inte lika inkluderande. Med det sagt är jag mer vänster utanför skrivandet. Men jag funderar vad jag vill skriva härnäst. Jag prövade att skriva om dimman men kanske jag skulle kunna lägga till lite regn och lite översvämningar. Det är mer dramatiskt efter Brunnsvik eftersom jag hade lämnat något. Och det började bli farligt. Vem vet på vilket sätt men på ett sätt känns det farligare nu. När jag knappt har något jobb och inte får ta körkort. Då sökte jag både jobb och försökte ta körkort men det är just den där anledningen till att körkortstagandet avbröts som jag vill arbeta med. Jag har alltid ansett att det var mamma som gav upp och avbröt körkortstagandet. Det har hon förnekat men jag kan inte bli av med känslan av svek från hennes sida. Också ska jag försöka vara snäll mot henne även fast jag vet vad hon gjort mot mig. Jag är stämplad för livet. Ingen körskola vill ha en person som insjuknat i psykos och har paranoida vanföreställningar. Så det kommer vara svårt att utesluta mamma som skurk i mina berättelser. Kanske utbildningen i Skattungbyn förbättrade relationen något men jag tror inte det. Så jag skriver och jag skriver om allt jag varit med om. Det är inte alla som tycker om det men det ska heller inte alla tycka om. På vilket sätt som jag ska beskriva denna dimma och detta regn och denna översvämning vet jag inte än. Men jag experimenterar fram det. Ord efter ord. Framträder landskapet. Och man kan känna igen sig. I mina texter. I nedstämdheten. Som egentligen är främmande för mig. Men som ändå finns där. Som en påminnelse om att något inte står rätt till. Och att detta något är själva anledningen till att man började skriva från första början… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Min god man skulle komma klockan tolv men jag var så nervös inför att han skulle komma så jag satte igång en diskmaskin och tvättmaskin. Det var inte så farligt när han kom dock. Det var väl bara någon enstaka hemsida som vi hade problem att få lösenord ifrån. Men det verkade ändå som allt löste sig till slut. Förutom att diska och tvätta så har jag spelat minecraft. Jag har byggt färdigt järnfarmen som nu är automatisk. Jag började med att bygga en järnfarm men sen byggde jag en sorteringsmaskin som sorterade järnet från blommorna. Sen byggde jag en autocrafter som gjorde järnet till järnblock och nu senast så gjorde jag en järnväg som gick upp till sorteringen och till en kista som lägger i järnblock åt mig. Jag kollade upp andras priser på järn och satte samma. Men just nu vet jag inte vad jag ska göra mer i minecraft. Det känns som jag har gjort allt. Också har jag hängt upp tvätten eftersom den var blöt. Jag har väldigt städat i min lägenhet. Jag blir lite ledsen över att jag inte kan ta körkort dock. Jag vet att jag inte har råd men anledningen var ju att jag var ju att jag insjukna i psykos och har paranoida vanföreställningar. Psykiatri är farligare än jag insett. Det känns som jag kommer dö innan jag får körkort. I alla fall kommer det bli väldigt svårt, jag måste börja med ett samtal, men det kommer fortfarande vara väldigt svårt att ta körkort. Jag är stämplad för livet. Jag är en som fått psykos. Så mina drömmar att åka till fjället kan jag bara glömma. För tillfället i alla fall. Men jag kan ju fortfarande skriva om dem. Det är en längtan jag har. Att själv kunna åka till fjället en dag. Men tills dess får jag skriva och läsa om alla möjliga saker. Jag har så mycket att läsa! Det tänkte jag att jag kunde göra i helgen. Men skrivandet blir lätt rörigt. Om jag inte har något tydligt mål, någon tydlig mening, att skriva om. Så är det alltid. Och just nu känns skrivandet som en överlevnadsstrategi också. Jag vet en gång när jag överlevde på riktigt. När jag var en vecka utan mat i skogen med mina klasskamrater. Jag kan inte påstå att det var särskilt svårt egentligen. Det var ju bara en vecka. Men man kände illamående. Och den där kaustiksodan som jag använde för att göra rent islandslav glömmer jag aldrig bort. Det var som det började fräta i munnen. Och hade jag inte spottat ut det så hade det förmodligen frätt sönder munnen. Men det var en reflex. Vi gjorde så mycket på naturguidesutbildningen. Var på så många ställen. Kanske att allt inte ser omöjligt för mig ändå? För inom mig bor en massa olika platser. Platser som jag försöker skriva om. Jag behöver inte göra det så komplicerat egentligen. Vi kan börja med vad jag har gjort idag. Och idag har jag satt igång diskmaskinen och tvättmaskinen. Saker ser bra ut för mig. Det gäller bara att koncentrera på det positiva. Hela tiden koncentrera sig på det positiva. Och just nu längtar jag väldigt mycket efter att få arbeta… 

Det lät högt. Som något larm av något slag. Han hade hört det någon gång förut men visste inte var. Det kom så plötsligt och var så allvarligt men det blev inget mer än så. Mer än ett larm. Om att någon eller något var på väg mot honom. Vad det var visste han inte. Han kunde inte se något i den här dimman. Men det kändes som han borde flytta på sig. Så det var just det han gjorde. Det lät som något åkte förbi men han kunde inte se vad det var. Dimman var för tät och han kunde heller inte se landskapet runt omkring sig. Landskapet som verkade väldigt trafikerat men han visste inte var eller varför någon åkte som de åkte. Han tänkte att om han skulle hitta en busstation någonstans så kanske han skulle kunna ta någon buss någonstans. Och rätt var det var kom han till en busstation. Det kom som på beställning och han tyckte att han kände igen busstationen. Det var med vana steg som han klev på bussen som skulle ta honom någonstans. Dimman var fortfarande tät men när bussen närmade sig just den platsen så lättade den något. Han klev av och gick över vägen. De röda byggnaderna var öde och övergivna…