Han var rädd för mörkret. Det hade han alltid varit. Han kunde inte rå för det; att inte kunna se vad som gömde sig bakom ett hörn eller en dörr skrämde honom något oerhört. Därför var det extra obehagligt när precis allt var svart och han inte kunde se någonting. Precis som han inte kunde nu. Det var totalt kolsvart överallt och han var naken. Kunde känna jorden mellan tårna och han tänkte att han nog inte kunde stå ut med det här så länge till. Han var så blottad. Annars brukade det vara hans patienter som var blottade men nu var det han som var blottad. Och det skrämde honom något oerhört. Han hade ingen aning om hur eller varför han hade hamnat här. Han försökte gå men benen ville inte riktigt röra sig. Det var som de hade slagit rot; som om de inte lät honom gå förrän han hade insett något. Vad visste inte han själv men han hade heller ingen annan att fråga. Var det så här hans patienter kände sig när han pratade med honom? Kanske han behövde gå till psykolog själv? Det verkade ju faktiskt som det. Om han bara visste vad det här var för något. Men det visste han inte. Och det skrämde honom något oerhört. Förutom mörkret som omgav honom. Så famlade han i mörkret. Han famlade och råkade krama om täcket i sin säng…