Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen sparris och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på bussen så var det jättemånga personer som skulle kliva på. Så pass mycket folk att jag var osäker om det skulle gå att komma ut ur bussen sen. Eller om jag skulle hinna med bussen till Spindelplan i över huvud taget. Men jag hann med bussen och väl på jobbet var det bara att byta om. Vi hade inte så jättemycket jobb att göra idag. Vi skulle bara klippa en liten plätt vilket jag fick göra. Sen fick jag byta om igen och ta bussen hem. Väl hemma så var det bara att sätta på radion och datorn. Men annars har jag haft svårt att hålla humöret uppe. Jag har känt mig så ensam. Konstigt nog. Det brukar jag aldrig göra annars. Så isolerad. Jag trodde verkligen att jag skulle hitta en tjej att spendera livet med vid det här laget. Någon, precis vem som helst, men i stället kommer det killar hit och jag har inget emot killar. Men jag är så trött på att se dem. Jag kan ingenting om sex och det gör mig så frustrerad. Sexuellt frustrerad. Får man säga så? Jag skiter i vilket. Jag är så trött bara. Jag hade bara velat hitta någon. Orkar inte skriva något mer. Det får va så här det är. Jag kan ändå inte göra något åt saken. Jag är lite rädd dock. Det känns som det kommer bli värre än det blir bättre. Så är det alltid. Men jag pratar om så som man hade det i trettiotalets Tyskland. Med Förintelsen och sådana saker. Jag hoppas jag har fel…