Vissa personer får en att lysa upp. Igge är en sådan person. Den senaste tiden har mitt liv varit fyllt av ord. Inte arbete utan ord. Jag har varit ledig den här veckan. Inte för det spelat någon roll i mitt fall. För mig är alla dagar likadana. Och jag bara läser mer eller mindre ord. Det går inte att beskriva allt i livet med ord. Men det mesta. Och jag hoppas att folk vill fortsätta läsa mina ord även om jag blir rörig. Läsandet av ord ska ju förhindra det. Att bli rörig alltså. Och jag känner mig mindre rörig efter att ha läst många ord. Jag har läst så många ord. Man kan vara så påhittig. Med sina ord. Så klart måste man ha tålamod också. Tålamod att vänta på de rätta orden. Men oftast brukar de komma till en nästan automatiskt. Ord som man kan säga att man står för. Och som flyter på tungan som en strid ström fors. Om man nu har läst många ord. För det krävs nästan alltid om man vill skriva mycket att man läser många ord. Så går det om och om och om igen. I ordens eviga kretslopp… 

Han var rädd för mörkret. Det hade han alltid varit. Han kunde inte rå för det; att inte kunna se vad som gömde sig bakom ett hörn eller en dörr skrämde honom något oerhört. Därför var det extra obehagligt när precis allt var svart och han inte kunde se någonting. Precis som han inte kunde nu. Det var totalt kolsvart överallt och han var naken. Kunde känna jorden mellan tårna och han tänkte att han nog inte kunde stå ut med det här så länge till. Han var så blottad. Annars brukade det vara hans patienter som var blottade men nu var det han som var blottad. Och det skrämde honom något oerhört. Han hade ingen aning om hur eller varför han hade hamnat här. Han försökte gå men benen ville inte riktigt röra sig. Det var som de hade slagit rot; som om de inte lät honom gå förrän han hade insett något. Vad visste inte han själv men han hade heller ingen annan att fråga. Var det så här hans patienter kände sig när han pratade med honom? Kanske han behövde gå till psykolog själv? Det verkade ju faktiskt som det. Om han bara visste vad det här var för något. Men det visste han inte. Och det skrämde honom något oerhört. Förutom mörkret som omgav honom. Så famlade han i mörkret. Han famlade och råkade krama om täcket i sin säng…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Inte första dock för den tog mig till busstationen men bussen efter tog mig till jobbet. Väl på jobbet så var det bara att byta om och sen rensade jag i pallkragen och vattnade. En hel del faktiskt. Jag vill väl inte slarva helt enkelt. Och efter det kunde jag byta om och få skjuts hem sa Patrik. Men jag skulle inte hem för jag skulle till affären och handla. Så jag fick skjuts till ICA knuten i stället. Det var ju enda dagen jag jobbar den här veckan eftersom jag ska till Tingsrätten imorgon och inte vill till arbetet på onsdag. Och på fredag så är det väl student så då antar jag att det inte går att åka till jobbet. Jag tyckte att vi lämnade varandra lite snabbt men de ville väl åka iväg så vi sa hej då till varandra sen så var de borta. Jag gick in i ICA knuten och handlade baguette, Varma koppen, oliver, pesto, äpplen, mjölk, tvål, chips, Mer äppel- och pärondricka, pajer, matlåda och choklad. Efter det tog jag bussen som verkade vara försenad. Det var nästan som jag missade bussen till Brandholmen men när jag vinkade åt bussen som började åka iväg så kommenterade han att man egentligen inte fick stanna där. Så gör inte så nästa gång, sa han. Jag hann med bussen i alla fall och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har läst lite av tidningen Skriva vilket nästan kräver en separat text eller texter. Så, som sagt, så är jag ledig i en vecka nu. Under den här tiden tänkte jag läsa en hel del. Kanske kommer jag kunna läsa ut Stormningen under den här tiden? Och börja läsa Marcus Birros bok som jag inte minns namnet på nu? Men framförallt ska jag läsa tidningen Skriva och jag trodde jag var färdig med den men det visade sig att det var en del kvar i den…