När jag bodde i Skattungbyn var min räddning från tristessen lyssnandet på Heart. Det brukar jag göra, lite då och då, nu också. Annars brukar det var så mycket killar i musikbranschen. Precis överallt; Genesis, Mike and the mechanics, Toto, Pink floyd. Man blir rätt trött på alla killar som är i musikbranschen. Därför var det väl en ganska stor räddning för mig att börja lyssna på Heart. Jag vet inte vad de andra tyckte om att jag lyssnade på Heart men de sa inget så jag antar att det gick bra. Till skillnad från We can´t dance så var det här lite hårdare. Bad animals. Men det behöver ju inte betyda att det inte var bra. För det var bra. Och jag lyssnade på det konstant. Nästan maniskt. Sen hade vi resten av kursen att tänka på också. På odlingarna och vadmalsvävningarna. Och jag hade ju verkligen lämnat det gamla livet bakom mig. Tyvärr. Det var som en avgrundsdjup ångest inom mig. Ett mörker som inget ljus kan undfly. Jag visste att det var det liv jag hade valt nu men det gjorde det inte mindre ångestfyllt för det. Där andra såg grönskande ängar såg jag död och misär. Det var sån jag var. Och jag kunde inte rå för det. Eller jo det kunde jag nog men jag valde att inte rå för det. Så gick det året också och sen flyttade jag till mormor. Och de kunskaper jag lärt mig i Skattungbyn tog jag med mig till Bonäs. Åtminstone några av dem. Men nu hade jag verkligen lämnat det gamla livet bakom mig. Desperat insåg jag att jag inte var något av den person som jag hade varit i Brunnsvik. Allt jag såg var död och förmultnelse. Det fanns ingen räddning längre. Fast nu vet jag bättre. Det finns alltid en räddning. Och min har varit Vänsterpartiet. Alla gånger jag varit på deras möten har varit som en räddning från detta avgrundsdjupa mörker. Och jag lever ännu i detta avgrundsdjupa mörker men räddas varje gång av Vänsterpartiet som förhoppningsvis inte åker ur Riksdagen nästa val och att vi därmed får en diktatur…