Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe till. Jag hade lite svårt att veta när jag skulle gå upp eftersom jag skulle iväg till Fåfängan vid ett-tiden. Jag tror jag kom upp någon gång vid tio-elva-tiden och kom iväg vid tolvtiden. Jag hade packat ner en vattenflaska och ett äpple och en tidningen Skriva som jag kunde läsa. Men inget kunde förbereda mig på den värme som skulle vara utanför min dörr. Ungefär halvvägs, vid biblioteket, så fick jag lov att stanna till för att dricka och jag drack upp så gott som halva flaskan. Det här kommer inte räcka till vägen hem tänkte jag förskräckt. Resten av vägen var det lite uppförsbacke och det vet de flesta om som har varit till Fåfängan. Också det krävde mycket vatten. Men väl på plats så fanns det ett café där som jag kunde köpa en Mer äppeldricka som jag kunde dricka. Jag köpte också mig en kaffe eftersom jag tyckte att jag hade gott om tid. Sen började rundvisningen och den började, som det hade stått på Facebook, vid kaffeboden och vi gick ner till gamla bomullsfabriken. Eller det var någon fabrik av något slag i alla fall. En gång i tiden hade det varit ett ställe där man hade vävt tyg och lakan och andra saker. Det sades många intressanta saker och det fanns broschyrer om det någonstans som jag inte visste var det var någonstans. Men nu var det väl främst ett lägenhetshus och vandringen fortsatte till fotbollsplan. Också den gammal och K-märkt. Jag hade tagit kort på väveriet och gjorde så också här, vid fotbollsplan. Också den hade en massa historia som jag inte kommer ihåg nu. Sen gick vandringen upp till psykiatrin som jag tänkte var lite märkligt för jag trodde ingen skulle våga gå dit eftersom det är just en psykiatri. Att man skulle få möta våldsamma patienter eller liknande. Men det pratades mest om skulpturer där. Jag antar att det var bra för mig själv att komma tillbaka dit eftersom det hade blivit så dramatiskt när jag var där senast. Det där med att polisen hade kommit och hämtat mig och skjutsat mig till psykakuten eftersom jag hade börjat prata om filmmusiken till The dark knight och de inte hade vetat vad jag hade pratat om. Sedan hade de kollat om jag hade haft några hallucinationer eller var påverkad på annat sätt. För att slutligen bli bältad. När jag tänker efter så kanske jag måste skriva om det för att komma över det. Men jag slipper helst. Jag har andra, roligare, saker att skriva om. Som att jag varit på rundvandring och områdena runt omkring. Där psykiatrin låg nu hade det förut varit kolonilotter förresten. Kan vara intressant att veta om man vill veta vad som låg där psykiatrin ligger nu. Men det pratades mycket statyer och en hette frigörelsen. Sen var det två till som jag inte kommer ihåg namnet på. Men jag kommer ihåg att det var ett väldigt fint område trotts allt. Man kan inte gå runt och bära på gamla oförrätter. Det mår ingen bra av. Men vem har sagt att det är lätt att skriva? Det gäller att vara försiktig med det har för det kan vara skört som glas och gå sönder. Det känns som det gått sönder för mig. I och med att jag blockerats på det gamla kontot. Men jag får ta av det jag har. Vandringen fortsatte till gruvhålet i Hållet och sedan fick jag lov att ta kort på den del av skogen jag har för mig mig att jag tagit på mitt gamla konto. Det är så mycket som försvinner, bilder, minnen. Jag hoppas allt löser sig trotts att det är svårt att fatta hur Facebook tänker ibland. Det var ett väldigt nostalgiskt kort jag tog i alla fall, på trädet och stenen som egentligen är ett berg men det ser man knappt i fotot. Med det kommer år av foton och känslor som bara går upp i rök. Om det finns ett foto som beskriver allt det så är det just det. När jag ännu bodde i Oppeby. Och jobbade på Tonys pizza. Det borde jag också skriva om! Jag har så mycket som jag borde skriva om! Hela tiden! Men jag orkar inte tänka på allt som jag har varit med om. Jag får inte tänka på allt som jag har varit med om. Det är en stor skillnad där; orkar eller får. Jag har inte skrivit nog så mycket som jag borde om Tonys pizza. Varför fick jag inte gå tillbaka dit efter att jag hade flyttat från mamma? Alltså jag hade ju allt; bostad, det enda som saknades var jobbet och det fick jag inte gå till. Varför? Nu jobbar jag ju på ett nytt ställe och nu är mina tankar fyllda av gräsklippning, trimning, sopning, skräpplockning, städning och skräpslängning men jag kan ännu undra hur livet hade sett ut om jag ännu jobbade på Tonys pizza. Och ibland ser jag deras pizzor i affärer och andra ställen och jag tänker bara; kul för dem! Men jag fick inte jobba kvar. Det har gått många år nu. På något sätt kändes jag politiskt skyddad också när man bakade pizzor som förmodligen gick till gameande ungdomar som förmodligen inte tänkte på politik. Skyddad för vi var så rika på mångfald och det var inte bara svenskar som jobbade där. Blev hon ledsen för att jag inte tyckte om musiken som spelades där? Eller blev hon ledsen när jag spelade upp min filmmusik av The dark knight där? Eller varför skulle hon bli ledsen? På sin höjd tyckte hon nog att det var konstigt. Men hon vara slug som en räv när vi hade möte och hon sa att det inte är alla som kan ha ett sådant jobb. Jag var en sådan person, menade hon, lite underförstått så där. Men nu har det gått många långa år sen jag jobbade på Tonys pizza. Och jag är inte ens säker att jag vill jobba där längre. Men då måste jag göra andra arbetsuppgifter, som att klippa gräs, och det är jag inte heller säker på att jag vill. Det är väl någon vecka kvar tills jag börjar jobba i alla fall så jag har gott om tid och fundera vad jag vill göra av livet. Hade jag varit framgångsrik så hade jag jobbat kvar på Tonys pizza. Nu vet jag inte vad jag är. Och det gör mig så ledsen. Men jag har skrivandet i alla fall. Och jag skriver om arbetet för att jag känner att något är fel och enda sättet att veta vad som är fel är att skriva om det. Det finns en massa saker jag ser fram emot framöver; det verkar finnas någon släktforskargrupp i Nyköping som är väldigt populär. Den kanske jag går på! Det finns också ett biodlingssällskap i Nyköping som jag funderat på att gå på. Sen vet jag inte hur det kommer gå med skrivandet. Jag borde egentligen gå en skrivarkurs igen så att jag kom igång med den där berättelsen om Lugero Sömnväktaren igen. Men kanske det handlar om rutin bara? Jag vet inte riktigt. Allt är så nytt för mig. Efter rundvisningen så satt jag i alla fall kvar på Cafét och åt en varm ostbulle. Jag hade ganska bråttom hem sen för det kändes som jag hade varit där för länge. Jag var inte med grillningen. Och när personalen kom så höll jag på att få psykbryt på honom eftersom jag tycker att man inte behöver vara med på alla arrangemang som hålls. Just nu har jag bara ätit lite nudlar men jag funderar på att laga till något mer. Det har varit en, minst sagt, händelserik dag. Ibland önskar jag att livet inte var så alarmistiskt hela tiden. Alltså konstant hela tiden! Kan det liksom inte ta det lugnt en stund och göra något annat? Ja typ cykla till Fåfängan…