Vad ska man tänka om att jag plötsligt börjat intressera mig för folkbildning då? Eller ja; plötsligt är det väl inte precis eftersom jag i hemlighet har burit på Brunnsvik i tio år nu. Men inte på det sätt som de flesta skulle tro. Nog för att det vore intressant att skriva om Brunnsviks historia och allt som hänt där men jag är inte riktigt intresserad av det. Jag är mer intresserad av det undermedvetna. Och det kan vara rätt oberäkneligt. En gång låg jag till exempel i soffan i mitt internat när det knackade på fönsterrutan. Världens resa började där och då. I det okända. Som jag var rädd för. Men det verkade rätt harmoniskt för tillfället. Som att det ville att jag skulle må bra. Men det ville inte släppa taget om mig. Och det gjorde mig lite rädd. Nu, tio år senare, kan jag undra vad den där drömmen betydde egentligen. Vi har ett helt annat politiskt läge. En helt annan verklighet. Som jag inte kommit ikapp. Dagdrömmare är knappast de som sätter agendan i dagens politiska klimat. Idag gäller det att var barnmördare och folkmordsanhängare. Världen har blivit upp och ner, visst, men vi kan vända den rätt igen. Och våga drömma. Om ett annat samhälle. Låter jag för nostalgisk när jag säger så? Ja men låt mig vara det då! Eller till en viss gräns förstås. Det är inte bara positivt att drömma. Men ni behöver inte vara rädd för mina drömmar. De är ändå inte begripliga. De är på sin höjd surrealistiska. Gigantiska. Och oskrivna. De har varit det för ett tag nu. Men förhoppningsvis ska jag börja skriva om dem mer nu när jag börjat läsa. Läsa mer. Om det som händer i USA…