Kasper klev in i rummet. Något förändrades nästan omärkligt. Var det värmen som plötsligt sjönk? Det kändes som det var minusgrader men det kunde ju inte stämma; han var ju inomhus. Han gick fram till personen. Han fortsatte blunda även när han gick fram till honom. Han visste inte vad han skulle säga men han tänkte att det inte gjorde så mycket. Alla patienter var olika och det tog olika lång tid för dem att börja prata. Om de ville prata i över huvud taget. Det kanske de inte ville och det brukade betyda att de ville ha ett tyst rum också. Han började med ett svagt “Hej!”
Fortfarande ingen reaktion.
“Mitt namn är Kasper och är psykoterapeut här. Vad är ditt namn?”
Den svartklädde personen tittade plötsligt upp.
“Jag vill sällan säga mitt namn. Det tar liksom mystiken ur det…”
“Jaha jag förstår. Men vet du varför du är här då?”
Det blev tyst.
“Om jag omformulerar frågan; vad får dig att komma hit idag?”
“Jag är osäker. Det här är nytt för mig med.”
“Hur menar du då?”
“Det är nytt för mig att gå till en psykolog. Jag har aldrig trott att jag behövt göra det förut.”
“Men visst är det väldigt nyttigt att gå till psykologen?”
“Jag antar det…”
Det verkade som Kasper hade kontroll på situation. Vad nu det än handlade om.
“Så kan du inte berätta mer om dig själv? Vad får dig att komma hit idag?”
“Jag heter Lugero. Så nu har jag sagt det. Nu kommer jag inte kunna ta tillbaka det någonsin. Allt som händer nu kommer inte kunna hända förrän jag vill att det ska hända.”
“Varför säger du så?”
“Det är inte precis som jag kan bestämma över min förbannelse. Jag kan inte rå för att vissa fastnar i sina drömmar! Jag försöker ju bara hjälpa till. Men så blir det så fel…”
“Vad pratar du om?”
Lugero blev tyst för ett tag. Ett tag som kändes som en evighet för Kasper. Lugero dolde något. Kasper kände det på sig. Men hur skulle man gå fram utan att rota i andras personliv?
“Det var inte meningen att han skulle fastna i drömmarna så länge. Men det har gått flera år nu utan att något hänt. Det är så skört, det här, det som gränsar till galenskap. Men det måste handla om någonting. Det måste hända någonting. Annars finns det väl ingen mening att ha dem? Eller hur?”
“Vad då?”
“Drömmar! Ja visst är de det! Men jag kallar det sällan det. För för det mesta handlar det bara om det undermedvetna. Och nu när jag är här och har berättat allt det här för dig så kan jag inte låta bli att undra; har inte du velat veta vad du har i ditt undermedvetna?”
Det blev tyst för en stund. Vad pratade den här märkliga mannen om? Drömmar? Undermedvetna? Trodde verkligen han själv på allt det han pratade om?
“Jag förstår. Jag måste fråga dig; har du tagit något, droger, eller liknande?”
“Vad då för något sa du?”
“Har du syner, hallucinationer, eller liknande saker? Folk som tar droger brukar ha det…”
“Nej jag har inte tagit några droger. Jag vet inte ens vad det är. Men om du inte tror mig så kommer du märka det allt eftersom. Att något satts igång. Det börjar oftast litet men blir till något större. Som den här psykiatrin till exempel; det är ett perfekt ställe att odla drömmar på! Och jag är inte säker på att vi kommer längre i vårat samtal här men det är långt ifrån sista gången vi ses. Frågan är; vågar du möta dina egna drömmar?”
“Jag vet inte ens vad det här handlar om…”
“Det blir bra så! Mig möter du nog inte på ett tag…”
“Men jag hade velat prata med dig igen!”
Lugero stirrade på Kasper med en genomträngande blick. Han sa inget men blicken sa allt.
“Ok vi får nöja oss så här då…” sa Kasper lite uppgivet…
Skogsnytt 