Så nu har jag alltså lämnat Skattungbyn, packat ur… en del av grejerna ur internatet och flyttat till min mormor i Bonäs.
I fredags var vi för sista gången på Mora Folkhögskola för att vissa upp våra vadmalsplagg. Jag själv visade upp mina nästan färdiga vadmalsbyxor som jag hade nålat upp för att i över huvud taget få på mig dem. Vi fick även höra tal från vår rektor, äta tårta och hade det allmänt trevligt med några av de lärare vi hade i hantverk plus våra egna. När festligheterna började ta slut och när vi hade tagit farväl av en av klasskamraterna som skulle ner till Falu-trakterna infann sig en tomhet inom mig: Det kändes som jag befann mig på slutet av en mycket lång resa som hade börjat i slutet av Brunnsviktiden då min farmor hade gått bort. Ända sen den tiden hade jag känt en ändlös tomhet som under tiden i Skattungekursen hade omvandlats till något värdefullt, även om vägen dit vissa gånger hade känts ogenomförbar eftersom jag hade gått emot mitt skrivarliv genom att börja en kurs i ”ekologisk odling och hållbar livsföring”.
Bredvid mig satt en av våra lärare Åsa Ringström. Jag berättade för henne att ”det var här allting började”. Då berättade hon att hon också hade gått en kurs där, fast redan under 99- till oo-talet. Det var lite svårt för mig att fatta; då hade ju jag bara varit en liten ungvasker som inte förstod mycket om världen! Och då hade hon alltså redan gått en kurs på en folkhögskola…
Det fanns även ett annat minne i tankarna! Ett minne där jag och mina kurskamrater lägger upp potatis på Kåres magasin för solning. När vi nästan är färdiga slås jag plötsligt av en bild från Ludvika. Det är precis innan man kommer in Ludvika, innan man åker över en liten bro som leder in till Ludvikas centrum. Jag tänkte på alla de gånger jag hade åkt över den bron; första gången när jag precis kom från en körresa på Gotland, alla gånger jag hade åkt där med mina klasskamrater för att inhandla mat till helgen, alla gånger jag åkt fram och tillbaka till mammas hem i Mora och sista gången som även var sista gången Brunnsviks Folkhögskola existerade i Brunnsvik…
Sista gången hade varit det definitiva slutet för Brunnsviks Folkhögskola. Men det var definitivt inte slut för mig; nu väntade istället en tid med arbetslöshet och djup ångest! Att jag hade lämnat skolan tidigare än jag hade tänkt lämnade djupa sår inom mig! Och när kursen hade slutat; när vi hade ringt ut skolan med de hundrasju år som den existerat och när vi hade blivit avtackade av vår lärare Örjan Svedberg kändes det som det inte fanns något kvar för mig; jag hade sumpat chansen att följa med på Berlinresan, jag återkom aldrig förrän det sista evenemanget KOM som höll till i Folkets Hus i Ludvika och var med på den sista utringningen av Brunnsviks Folkhögskola. Det kändes som jag hade gjort mitt där och att platsen bar på allt för svåra minnen av ångest, desperation, tårar och vrede över vår ledning som hade lämnat oss helt i sticket. Nu ville jag istället börja om mitt liv hemma hos mamma i Mora och det tog tid att återupprätta ett gammalt liv som jag trodde jag hade lämnat…
Den sommaren och den hösten gick jag rastlös och rotlös till arbetsförmedlingen. Oengagerad och ointresserad gjorde jag saker jag inte hade minsta lust med! Vad jag ville var att jag skulle få börja om mitt gamla liv på landsbygden, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra! Men så tipsade min körledare mig att jag kunde börja på studiemotiverande folkhögskolekurs på Mora Folkhögskola. Jag pratade med Arbetsförmedlingen om möjligheten att börja där. Det passade mig perfekt eftersom man behövde ha varit arbetslös i tre månader om man gått ut med fullt gymnasiebetyg och det hade det gått om bara några dagar. Så jag anmälde mig direkt och kom in i en värld av omtänksamhet och engagemang.
Jag kände mig som en liten unge bland mina nya kurskamrater, men hade här dock chansen att göra något vettigt! Allt blev så mycket roligare när vi hade en gemensam bakgrund bakom ryggen. Här fick vi chansen att visa vad vi gick för; vi fick laga mat, hålla på med film och bild, samhällsorientering, konst, matte, idrott och friluftsliv! Jag kom in i vardags- och skollivet efter ett liv i bottenlös ångest och jag fick en chans att göra någonting av mitt liv. Jag blev tipsad om Skattungekursen, men då hade jag onödiga fördommar om att det var en plats för hippies. Men jag valde ändå att ta den chansen eftersom jag förstod att odlingen kunde vara en bra livlina om man ska ägna sitt liv åt skrivande.
Efteråt var det nog ett av de klokaste beslut jag tagit; aldrig har jag lärt mig så mycket som jag gjort i Skattungbyn! Och då tänker jag framförallt på vem människan egentligen är i olika sammanhang och hur olika personer samverkar i olika situationer. Och då kan jag dra paralleller till när jag stod i Kåres magasin och stirrade på den solande potatisen då jag plötsligt slogs av en bild från Brunnsvikstiden. Egentligen innehöll den så mycket mer än det, men just då vågade jag inte tänka på så mycket mer eftersom min resa inte var slut än.
Nu är min resa äntligen slut och nu vågar jag äntligen tänka tillbaka på den tid som gått. Nu har jag äntligen hittat mig själv i mitt skrivande och förstått varför jag under så lång tid haft för svårt med det.
När jag gick från Mora Folkhögskola den dagen kändes det som jag lämnade en del av mig själv; en del som var fylld av ångest av desperationer efter alla motgångar den haft. Istället klev en annan del fram, fylld av ny energi, engagemang och framförallt en nyfikenhet över vad livet kan tänkas ha att bjuda på.
En ny resa har börjat…