Det verkar ju finnas mer att skriva om den här skolan än jag tänkt. Jag har tänkt att jag ska skriva om alla källare, alla trappor, alla lägenheter. Jag behöver inte vara på plats för att veta vad Brunnsvik är. Men det kan hända att jag behöver beskriva alla platser man kan vara på i alla fall. Inte bara soffan i vardagsrummet i mitt internat Folkhemmet. Utan så många fler ställen. Men Brunnsvik är inte bara röda byggnader, det är asfalt också. Men jag kan tänka mig att det inte var asfalt där i början. Under de 107 år den fanns där. Vad som däremot tar emot är att skriva om de personer som bodde där. Mig inräknat. Kanske tänker jag på Helga också. På när vi satt i Storstugan och hon höll på att spela piano och jag höll på att fika medan solen höll på att gå ner. Det var ju så mycket som hände då. Men psyket klarar väl bara att hantera så mycket. Det kanske var därför som jag drömde om oändliga gräsmarker och mörka skogar. Om övergivna fäbodar och tätbevuxna skogar. Om övergivna städer och ett ställe som förgiftats av radioaktivitet. Väldigt likt ett spel som jag såg i Brunnsvik. Nämligen Fall out. Jag kan komma ihåg att många mådde dåligt av flytten dock. Och av den anledningen vill jag tömma Brunnsvik på folk. I mina böcker. Som jag inte skrivit än. Men jag har tänkt att jag ska skriva om dem någon gång. Tills dess får jag prospektera. Söka min väg bland röda byggnader. Och beskriva, jag beskriver, inte bara en skola utan ett hem. Mitt hem. Som jag hade en gång. Men det går inte att få tillbaka minnena jag hade av Brunnsvik. Byggnaderna är fortfarande tomma. Och jag har besökt skolan nu så här efteråt. Men vad vill jag skriva då som är så viktigt? Jag vill skriva om röda byggnader som ännu står kvar. Och som ännu lever kvar i mitt minne. Där finns källare, trappor, korridorer och lägenheter. Där finns också en matsal och ett bibliotek och en idrottshall. Det finns så mycket i Brunnsvik, det gör det. Men vad ska jag skriva om? Som verkligen betyder något? Jag har tänkt att jag ska lämna den här skolan för att skriva om något annat. Men det finns vissa traumatiska inslag som jag hade velat ta upp. Som när någon bad om att ta sitt liv. Samma plats som jag såg det där spelet på. Kanske är det något grundläggande, att kunna skriva om det där rummet, med alla sina grejer som låg precis överallt. Och jag själv då? Jag hade ju min lägenhet på högsta våningen i Folkhemmet. Farmor levde än. Jag visste ingenting om vad som komma skulle. Men det var fortfarande mitt hem. Och jag ville inte bo någon annanstans. Just då i alla fall. Berättelsen handlade om ett hem vi kämpade för. Varken mer eller mindre. Det blev för krångligt med alla skrivelser till instanser så min hjärna skapade en egen liten värld. Så har den alltid gjort. Av någon anledning. Kanske är det en skada från naturguidesutbildningen. Jag trodde ju att jag hade allt under kontroll för ett tag där. Men det som kallas drömmar har en tendens att vända upp och ner på hela ens världsbild. Om jag bara var mer beredd. Men hur förbereder man sig för en sån sak? Att dumpas i främmande land? Bland oändliga gräsmarker? Vad gör man om man blir det? Jag vet ju inte för jag har inte skrivit om det. Men jag borde skriva om det. Det borde jag för länge sen. Men det är därför jag skriver om Brunnsvik än. För att påminna mig om att det ligger något bortom de röda väggarna. En värld som inte är helt egenskapad men inte helt kaosartad heller. Det är det jag tror jag vill skriva om, om jag vill skriva om något annat som inte är något annat eller något som jag helt enkelt inte tänkt skriva om. Det är rörigt, jag vet, men det var mitt hem…