Kasper gick igenom alla patienter en efter en. Det var rutin att göra det men inget stack ut som vanligt. Inget förutom att en arbetskamrat berättade om en märklig man som klivit in i psykakuten. Han var klädd i svart och hade en knotig käpp med sig. Han hade specifikt frågat efter Kasper. Han hade sagt att han hade vetat vad han hade drömt. 

Kasper fingrade nervöst på namnbrickan. Under all denna tid han jobbat på Älvdalens psykakut, och det var rätt länge, så hade ingen frågat efter honom med namn. Och ännu mindre vetat vad han drömt. Vem var den här människan egentligen? Och vad ville han? Han gick till rummet där han skulle befinna sig. Det såg ut som den svartklädde personen sov men Kasper valde av artighet att ändå skaka hand med honom. Han presenterade sig och frågade vad som oroade honom. Den svartklädde personen såg skeptiskt på honom. 

“Förlåt mig! Jag kanske ska fråga vad du heter först! Vad heter du?” 

Den svartklädde personen var tyst för ett tag. Sedan svarade han “Lugero Sömnväktaren” 

“Jag förstår. Ett ovanligt namn. Inte för att jag ska va någon slags domare i den saken. Men jag måste ändå fråga dig; vad fick dig att komma hit idag?” 

“Dig faktiskt!” 

“Hur menar du då?” 

“Jag vet vad du drömde i natt. Det där om att du befann dig på jord och inte kunde se någonting. Jag vet också vad du kommer vara med om efteråt. Det kommer komma lite, lite, solsken och sen kom det växa små, små, gröna skott ur jorden.” 

Kasper fingrade på namnbrickan igen. Han började bli rätt trött på att han gjorde så. Han behövde behålla profesionen… 

“Fast nu är det dig och inte mig vi pratar om…” 

“Vad exakt vill du veta om mig då? Jag tror inte du är redo för ett sånt mörker än…” 

“Ta det lugnt! Vi behöver inte hasta oss igenom någonting!” 

“I så fall så kan jag berätta att jag är en gud och styr över andras drömmar” 

Det blev tyst ett litet tag. 

“Hur menar du styr andras drömmar?” 

“Precis som det låter. Jag går in i folks drömmar och följer händelseutvecklingen. Men så klart ter sig drömmar ofta röriga och surrealistiska” 

“Jag förstår” 

“Så klart styr jag inte allt. Ibland styr jag inte alls. Men jag försöker så frön. Sällan är det som något växer.” 

Lugero tog paus. 

“Men när det kommer till dig så var det lätt att så ett frö. Det finns ju inga egna drömmar i ditt undermedvetna. Varför har du så?” 

Kasper började bli riktigt nervös nu. Vem var den här personen? Vad ville han honom egentligen? 

“Jag skulle ändå vilja att vi fortsätter koncentrera oss på dig…” fortsatte Kasper. 

“Vad fick dig att komma hit? Vad fick dig att komma hit från första början?” 

“Bussen” sa Lugero skämtsamt. “Nej men skämtåsido; jag har väl alltid känt mig rätt ensam där jag suttit i toppen av Njupeskärs vattenfall. Inte ensam som att jag inte har någon att tillbringa tiden med för det har jag hela tiden. Utan mer ensam i den bemärkelsen att jag inte har några vänner” 

“Hur har du tänkt skaffa vänner då?” 

“Jag vet inte. Det är ju inte precis som att jag kan gå omkring och bli vänner med de personer vars drömmar jag besöker. Men skulle du kunna bli min vän?” 

“Låt oss inte gå för hastigt fram. Men jag kan ju fortfarande lyssna på dig!” 

“Vad mer vill du veta om mig?” 

“Nu tror jag att du missförstod mig lite. Alltså jag är inte säker på att jag kan va din vän eftersom vi inte träffas så ofta. Men jag kan vara din vän som ett slutgiltigt alternativ. Och jag behöver inte veta mer om dig egentligen om du inte känner för det. Om du vill kan vi avsluta samtalet här och nu…” 

“Jag vet att det kan verka som vi tar slut på saker att prata om men så är inte fallet. Nu är inte du min psykolog utan jag är din. Drömpsykolog. Vare sig du vill det eller inte. Och jag har sett dina drömmar. Jag vet vem du är. I alla fall undermedvetet. Men om vi nu ska avsluta det här samtalet vill jag ändå så ett frö. Saker och ting kommer förändras från med nu. Mitt besök här kommer förändra saker och ting. Som sagt så har jag guddomliga krafter så jag kan göra gudomliga saker. Men det finns inget komplicerat med drömmar. De bara är. Jag kommer lämna dig med en tanke och det är att något kommer att hända här men det är bortom din kontroll. Egentligen. Jag vet att du vill ha kontroll på allt men det här kan du inte ha kontroll över. Ditt undermedvetna…” 

Kasper fingrade nervöst på namnbrickan. Inte igen, tänkte han. 

“Så du menar alltså att du är en gud som kontrollerar drömmar?” 

“Kontrollerar kanske är fel ord. Men jag sår frön i alla fall.” 

“Märker inte du hur konstigt det låter?” 

“Du får tro vad du vill. Men en sak ska du veta i alla fall och det är att hjulet satts i rullning.” 

Mer sades inte den dagen… 

Så… mina drömmar…
Fast jag skapar helst egna. Vi börjar med det typiska; jag står mitt i en brunbränd öken. Små svarta stenar syns här och var.
…
En dröm jag hade var i underjorden. Jag befann mig i något som liknade laboratoriemiljö; väggarna var av stål och det fanns gångar lite här och var. Platsen vi kom ifrån var lagt i mörker. Det gick inte att se tillbaka. Framför oss gick en stor trappa till en högtidligt höga trädörrar och ovanför den stod det ”DÖDEN”. Vi trodde det var ett skämt; en tjej, jag och en kille. Men när tjejen gick fram för att se efter vad som fanns bakom den så blev vi riktigt skrämda.
Landskapet som öppnade sig för oss var fullt av gräs och även bergen långt där borta ända till horisonten var täckta av gräs. Det var oväder på gång och molnen var mörka. Det började blixtra i dem och det kändes plötsligt som vi alla dog på samma gång när benen vek sig under oss. Hjärtat slutade slå.
(En fortsättning)
Han hade vandrat i detta gräsbeklädda land bra länge. Men när han kommit bakom bergen kom han plötsligt till en ruin som var alldeles överbevuxen av klängväxter. Där på ett stenbord låg en bok som han fick lov att rycka loss eftersom den fastnat av bara åldern. Den var dock tom på text. Istället fanns blodsdroppar lite här och var i den. Det var en dödens bok.
I ån bredvid honom rann det luft. Hoppade man i den skulle man komma till upp och ner- vända världen. Men det var inget han skulle våga. Men han kanske skulle bli tvungen en dag.
Han la sig på en av stensofforna och började plötsligt slummra till. Han fick bilder framför sig av moln. Plötsligt hörde han blixtar mullra ovanför sig och plötsligt kändes det som han låg på moln.
När han tittade under sig så var allt vitt. Han tittade till vänster om sig och såg en stor guldport. Men även den hade det börjat växa mossa på. Han gick genom den gnisslande porten.

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag trodde att jag, mamma, lillebror och hans tjej skulle åka ut till ett ställe där man kunde köpa glass och bada men det visade sig, när jag ringde till mamma, att hon redan var med lillebror och de var ute på promenad. Hon sa dock att vi kunde åka och bada så fort de hade gått färdigt och innan hon gjorde det så hann jag läsa lite mer av Cecilia Khavars Stormningen. Det verkar vara krisläge i kongressen och de högsta instanserna får lov att ta kontakt med varandra. För Trumpsupportrarna är verkligen kapabla att göra vad som helst. För att ta tillbaka Amerika igen. Make Amerika great again. Folk släppas ner för stentrappor, slåss och sparkas med poliserna och använder allt möjligt våld mot det de anser är folkets fiender. Där ingår också journalister som Cecilia Khavar och hon har fått glåord mot sig också även fast hon själv inte varit medveten om det. Det är först när en arbetskamrat berättat det för henne som hon förstått det och insett allvaret i det hela. Jag pratade om det med mamma också eftersom jag precis hade läst om det. Men det kanske hade varit smartare att hålla tyst om det. Jag känner mig inte så smart i alla fall när jag berättat om det. Men det är väl en bra tystnadsdödare i alla fall. Man kan ju alltid prata om något annat efteråt om man skulle känna för det. Och just då skulle vi ju åka och bada i Råby. Mamma skulle bara gå upp och hämta badkläder. Sen kunde vi åka. Och även fast jag själv inte har körkort så var det en väldig frihetskänsla att åka iväg så där. När vi kom fram så behövde Bella kissa och bajsa. Sen gick vi mot badet och bytte om. Först mamma, sen jag. Vi tog lite fika och pratade lite om vad vi skulle göra framöver men jag ville i badet då jag började bli lite otålig. Och jag måste säga att det var så skönt att bada igen! Jag har inte gjort det nog många gånger den senaste tiden. Jag har ju tänkt, förstås, att jag ska ta bussen eller cykla till Hjortensbergsbadet men det har inte blivit av helt enkelt. Och det gör väl inte så mycket heller när man har en sjö att bada i. Det blev några vändor fram och tillbaka som jag krålade. Jag vet ju att jag behöver gå ned i vikt men jag orkade inte bada hur länge som helst. Men det var en stund där, som jag bara låg i vattnet, utan att göra någonting. Jag kommer inte ihåg att jag hade den känslan någon gång när jag var i Dalarna. Det var som jag glömde bort allt jag gjorde i Dalarna när jag åkte hem igen. Allt gick tillbaka till vardagslivet så fort och det var både till gott och ont. Gott för att jag behövde komma hem. Jag behövde komma tillbaka till mitt vanliga liv igen med allt vad det innebär. Ont för att jag ju glömde allt jag gjort i Dalarna. Hur var det till exempel att bada i ån? I Bäcka? I Orsa? I Bonäs? I Kättbo? Allt jag gjorde var som bortglömt men jag har ju till och med varit till Tiberget och tagit kort. Men det är som försvunnet nu när jag förlorade mitt gamla konto. Så klart ligger ju bilderna i telefonen så det kanske jag kan lägga upp inom en snar framtid. Kanske rent av nu? Fast nu skriver jag ju så det går ju inte. Skriver om alla möjliga saker. Det är en sak som jag känt att jag gjort alldeles för lite den senaste tiden. Skriva alltså. Klart jag har ju delat texter om att skriva men då var ju mitt mål att bli utgiven. Är de det fortfarande? Är det så svårt som vissa säger att det är? Eller är det lätt att bli avundsjuka på varandra för att det visar sig att det är lättare än man tror att skriva något riktigt bra? Jag hoppas på det senare? Jag har lätt att distraheras av annat annars. Det finns så mycket; youtube-klipp, filmer och sociala medier. Men det är inget jag far illa av i alla fall. Så vi var i Råby ett tag och badade. Ibland dök jag och kände mig som en fisk i vattnet. Var en fisk i vattnet enligt mig själv. Jag ville inte gå upp. Ville bara vara kvar. I vattnet. För det var så skönt. Men till slut fick jag lov att gå upp. Så klart. Annars skulle jag ju ha varit kvar där hela dan och det gick ju inte. Så vi åkte hem till mamma och vi åt kåldolmar och hemgjorda köttbullar med potatis, potatissallad, brunsås och grönsaker. Till det såg vi på Ronja och jag måste säga att det inte verkar stå så bra till med henne nu med sin vän Birk. Det är den där satmaran eller vad den nu heter som är ute efter blod. Efter det fick jag skjuts hem och eftersom jag inte behövde handla så åkte vi direkt hem till mig. Efter det har jag inte gjort annat än att sitta här och skriva. Jag har tänkt mycket på det vad jag ska skriva den närmaste tiden egentligen. Ska det bara bli dagboksanteckningar eller vill jag skriva något annat? Jag vet inte riktigt. Det finns ju hur många tips som helst i tidningarna Skriva om hur man ska skriva men om man inte gör det så kommer man inte komma någonstans i över huvud taget. När jag gick skrivarutbildning på Folkuniversitet så sa de att det var viktigt med rutin och det känner jag inte att jag haft någon gång. Eller det har varit så mycket annat som distraherat mig från skrivandet. Som youtube-videos och filmer. Men jag ska skriva om saker som Lugero Sömnväktaren och när han är på besök hos psykologen eller när jag var i Tonys pizza och vek kartonger och plötsligt kände en kall bris från väggen. Väggen som sedan visade sig vara gjord av papper och gick sönder och ut vällde en hög med snö. Eller något liknande. Jag har ju idéer i alla fall. Det gäller att vara rädd om dem bara. Men det är ingen fara. Jag har texter från när jag gick i Brunnsvik på 2013-talet så jag är bra på att vara rädd om mina texter… 

Jag har nog antagligen blivit avtrubbad eftersom jag inte blir lika skrämd längre av det jag brukade bli skrämd av. Min mörkerräddsla har exempelvis försvunnit. Och med den de lite hemskare drömmarna. Jag tror inte längre på att någon skulle komma och mörda mig helt slumpmässigt. Samhället är inte sådant. Däremot är jag mer rädd för fattigdomen i sig. Att man eventuellt inte skulle kunna ha råd med egen sjukvård och att det eventuellt skulle kunna leda till ens egen död. Det är en fruktansvärd tanke! Men likväl sann.
Så jag räds inte döden eller vad som händer efter den. Jag låtsas bara hur det skulle kunna tänkas vara i dessa dödsvärldar. Försöker göra dem så realistiska som möjligt. Det känns ju inte så svårt när man tänker på hur stelt och enformigt gudstron är. Det svåra är nog snarare att försöka förstå sig på de som tror på gud. Men det känns ju som det är grupptrycket i dessa sammanhang… tyvärr! Och jag förstår varför inte mamma blev kristen. Till vilken nytta skulle tron ha mer än att den eventuellt lindrar en sorg efter en död.
Man ska inte säga att man tror något man inte tror. Men det kanske bringar stålar, det kanske bringar populäritet och en själv kanske kan leva loppan. Ja man kan leva loppan, men samtidigt glöms ju allt annat bort om tankeverksamheten ska ägnas åt en tjock bok med en orealistisk fantasivärld.
De säger ju att det ska vara fritt att tro vad man vill. Och vissa gånger är det tillåtet. Vissa gånger bara överdrivet. Dessutom ett sätt att se ner på de lägre samhällsklasserna. För när man väl ställer sig där på golvet och börjar be med en massa andra tokar i någon sekt så bryter man ju kontakten med verkligheten. Och det kan gå riktigt illa. Det har vi ju erfarenheter ifrån.

Jag har spelat så minecraft att jag blivit alldeles trög i huvudet. Men det är väl på sin plats med en dagboksanteckning. I morse lämnade jag av hunden Bella som hade sovit hos mig under natten. Vi hade det så gosigt där hon till en början legat med huvudet över min arm men la sig på golvet sen. Sen hade jag medicinstöd och någon gång ringde överförmyndarnämnden och frågade om jag fortfarande ville ha en ny god man. Och jag svarade att ja det ville jag. Så då sa de att de skulle fortsätta leta. Någon gång ringde också Patrik och frågade om han kunde komma. Först sa jag att han kunde komma ett men han ville komma tidigare så då var det bara för mig att göra mig ett par rostade pågenlimpor med ost på och pulverkaffe. Han kom vid halv tolv och vi gick genom skogen. Jag berättade att Överförmyndarnämnden hade ringt men då sa han att han ju hade hjälpt mig när jag blivit blåst på pengar. Jag såg aldrig på det sättet. Jag har aldrig känt att min nuvarande förvaltare har jobbat för mig utan bara gjort det nödvändiga. Jag har aldrig känt att jag fått någon connection med honom och det är väl det som är det viktiga? Eller varför finns ens gode män i så fall? För jag vet att min förra god man hade blåst mig på pengar men han gick det åtminstone att prata med. Så att de nu börjar närma sig en ny god man är mycket goda nyheter för mig. Patrik fick se min odling men hann inte med att stanna på kaffe. Resten av dagen har jag mest ägnat åt att spela minecraft. Jag har också läst en del av Stormningen av Cecilia Khavar. Jag har inte så mycket att skriva om den för tillfället mer än att det ju var väldigt konstigt att kongressen stormades. Jag har också tänkt skriva mer men vet inte när jag ska göra det. En fredagskväll vill man mest spela minecraft. Men jag har ju gjort lite grann den här veckan i alla fall. På måndagen klippte jag häckar och i tisdags så rensade jag landet på jobbet. Jag vill inte bevisa något dock vilket jag inte vet varför jag skulle göra annars. Men jag hade kunnat också spela mer minecraft. Men jag hade också kunnat läsa mer Stormningen som jag borde göra. Det är lite av ett dilemma för mig; vad man ska göra. Jag borde ha frågat min god man att betala för Word också för det jag har nu, wordpad, är inte alls lika bra. Jag är glad att jag kan öppna mina dokument i över huvud taget men jag kanske kollar upp någon text som ni vill läsa. Vi får se…