Han tog en plåt i taget. Sprutade upp och ner, upp och ner. Det var som han var i trans och det hade blivit en vana. De andra hade visat honom hur han skulle göra. Att det skulle gå fort. Och det gick fort eftersom degen inte satt så hårt fast som något annat skulle göra. Vad för något hade han svårt att ge exempel på eftersom det enda han kunde tänka på var deg, deg och deg. Ångorna steg upp mot ansiktet. Gjorde honom alldeles våt. Han tänkte att bara han gjorde färdigt de här plåtarna så skulle han kunna fortsätta med att vika kartonger sen. Han tittade ner längs med korridoren. Hörde inget ljud. När han gick ner för korridoren kunde han inte se några arbeta. Han gick till kartongerna och började vika dem. En i taget. Tyckte känna sig en kall bris från någonstans. Om man var van brukade det här gå fort. Men var va de andra? Och varför började det bli så kallt helt plötsligt? 

Han tog en paus i vikandet. Höll väggen på att guppa? Det kunde inte stämma. Vad skulle han göra nu? Han tittade på väggen som han var osäker på om det var en vägg längre. Han gick fram till väggen och kände på den. Det var papper. Hur hade det här gått till? Han tryckte på den och den gungade. Han tryckte lite hårdare och den guppade ännu häftigare. Han fick lov att flytta kartongerna för att komma åt väggen mer ordentligt. Han tryckte hårdare än någonsin och ett hål öppnades i pappersväggen. Ett iskallt hål som han drog ur handen ur. Men han kunde inte sluta nu; han drog en stor pappersslamsa och en hög med snö vällde ut på golvet. I revan från där han rivit pappret syntes nu ett snöklätt landskap. Själv stod han fortfarande i ett bageri, osäker på vad han skulle göra, men kunde inte låta bli att kliva ut i det snöklädda landskapet. Och så fort som han gjorde det var han fast…