Tiden efteråt visste Kasper inte riktigt vad han skulle göra. Lugeros ord ekade inom honom. Att han visste vem han var. Precis allt. Hans bördor och rädslor. Hur kunde han veta det? Hade han snokat i hans privatliv? Oftast brukade det ju vara tvärtom… 

Resten av dagen så var det ovanligt många personer som kallsvettigt vaknat upp från någon dröm och Lugero hade försvunnit. Kasper började bli desperat. Om inte allt löste sig snart så visste han inte vad han skulle ta sig till. Det var ju inte han som var patient utan den där Lugero. Och ändå fick han honom att känna sig som en patient… 

Han behövde komma hem. Ta det lugnt och laga någon god mat. Det hade varit en lång dag med ovanligt många som hade drömt hemskt. Vad var det de sa? Att de hade drömt om floder av blod? Och att marken hade varit gjord av kött? Varför skulle man drömma sådana saker? Men det fanns andra drömmar också. Men de var inte lika tydliga. Eller det var i alla fall vad hans patienter hade sagt. De hade frågat honom om han kunde ge dem något som kunde få dem att sluta drömma så hemskt. Men han fick förklara att det inte var så drömmar fungerade. Visst; han kunde ge något mot desperation eller ångest men han kunde knappast styra över drömmarna… 

För det krävdes något annat. Något han inte hade. Hade Lugero det? Han kunde ju inte veta eftersom han inte var här längre. Men nu skulle han inte tänka på det längre; nu skulle han äta och sedan gå och lägga sig… 

Dagen därpå var Lugero spårlöst försvunnen. En arbetskamrat tog honom åt sidan. Hon sa att hon ville visa honom något. I ett av rummen hade plötsligt ett svart hål uppenbarat sig. Ingen av dem hade någon aning om var den tog vägen någonstans men Kasper gissade på att det hade något med den märkliga mannen att göra. Han sa att de fick hålla det här rummet stängt men sa också att han skulle undersöka hålet. Hon sa: 

“Är du säker? Du vet ju inte vart det leder!” 

“Just därför behöver det undersökas. Vi kan inte ha saker som vi inte förstår när vi ska ta hand om patienter som vi åtminstone försöker förstå. Vi behöver veta vad vi har att göra med och vi behöver göra det nu! 

“Ok. Men snälla! Var försiktig!” 

“Tack! Det ska jag vara…”