Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor då mina pågenmackor möglat. Jag gjorde med ost på och till det pulverkaffe. Jag såg färdigt en video av Wharaboutit om SpaceX och spelade lite minecraft. Gjorde mig en Varma koppen grönsak och gick till bussen som tog mig till jobbet. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen var tanken att vi skulle rensa ogräs. Men det var för lerigt, sa Patrik, så jag fick byta om och sen var jobbet i princip slut. Men först fick jag lov att säga åt min arbetskamrat att sluta smaska. Så det var väl någon slags gräns som gick där. Men det verkade inte som hon tog illa vid sig när jag sa det. Vilket var tur för jag orkar egentligen inte med några konflikter längre. De har jag haft alldeles för många av. Det blir ofta så när man håller på med journalistik. Och söker upp konflikter. Men jag ska tänka på annat nu. Annat som släktforskning och poesi. Så om någon frågar efter det så får de bara till svar att jag inte håller på med det längre. Inte nu i alla fall. Jag tror att jag inte kommer hålla på med journalistik på lång, lång tid. Jag orkar helt enkelt inte. Och jag har annat att skriva om. Som är viktigare. Och som kommer kräva min uppmärksamhet. Så jag säger det nu så att alla ser det; nej jag kommer inte skriva journalistik om det inte står att det hänt något i Nyköping. Fan, då skriver jag i alla fall, men jag tror ni förstår vad jag menar… 

Problemet med journalistiken är att den är så oberäknelig. Därför blir det väldigt svårt att koncentrera sig på något som är väldigt kaosartat; men blir helt enkelt kaosartad själv då. Man förlorar kontakter och livet blir fattigare. Därför väljer jag att se den ljusa sidan på livet. Och ljuset för mig är släktforskningen, som jag precis börjat med, och poesiskrivandet, som jag också precis börjat med. Men tillbaka till min dag som jag egentligen skrev om då; när jag hade bytt om så åkte vi till Biltema där Patrik köpte spackel till badrummet och kanske något annat som jag inte kommer ihåg vad det var för något. Han bjöd även på kaffe och bulle. Jag såg ingen Ann-sofie där dock. Efter Biltema åkte vi till ICA knuten där Patrik släppte av mig. Jag handlade baguette, äpple och Mer hallon/svartvinbärsdricka. Efter det tog jag buss till busstationen. Jag gick in på Clas Ohlsson och köpte anteckningsböcker och mapp till mina släktforskningspapper som jag, förresten, kommer behöva ordna upp innan jag åker till biblioteket till tio imorgon. Det är inte så komplicerat, men jag vill gärna ha med mig den där boken “Vill heta Ruth”, bland en del annat. Efter Clas Ohlsson så gick jag till Stora torget och åt min baguette med dricka. Jag tog även två kort, ett på Statshuset och ett på mig själv, innan jag gick till biblioteket. Jag satt och läste tidning men känner så här; journalister gör ett mastodontjobb. Folk måste börja läsa mer tidning. Det finns inga bortförklaringar längre. Det är livsviktigt. Eller kanske snarare; livsfarligt. Att inte läsa tidning. Om man inte vill sätta sig in i det samhälle man lever i; varför lever man då i det samhället? Eller ska alla flytta ut i skogen? Jag bara känner; allmänbilda er! Sätt er in i vad andra känner! Och framförallt; läs tidning! Det kan inte vara så svårt. Egentligen. Men vi alla är ju olika. Förstås. Så jag kanske pratar ut i tomma luften nu men då får det vara så då. Jag orkar inte hålla på med journalistik längre. Men jag läser tidning och inser, till min fasa, att gränsen till att begå mord är mycket tunn. Den är alltid mycket tunn. Enda skyddet vi har emot det är att allmänbilda oss och läsa vår tidning. Och framförallt inte vara rasistiska as. Har jag nämnt att jag är trött på rasistiska as förresten? För jag är så sjukt trött på rasistiska as? Så sinnessjukt trött på rasistiska as? Varför vill man göra livet svårare för andra på det sättet? Jag förstår det inte… 

Så ja; jag har läst tidning idag. Och jag har läst om allt möjligt; något om ett hem som inte längre fick ta hand om en flicka och något om regeringen. Men jag gick lov att lägga mig i en soffa för att orka med poesiworkshopen som var halv sex. Och den var inte på det ställe som jag trodde att det skulle vara på. Det blev ett väldigt känslofullt möte med många dikter upplästa. Och en egenskriven som jag kommer dela senare. Men just nu orkar jag inte skriva mer än att det var en väldigt innehållsfull workshop. Hon som höll i det är poet och medan mötet pågick så firar vi även tvåhundrafemtio år av judiskt liv i Sverige. Hon nämnde något om judiska traditioner som jag inte riktigt kommer ihåg nu, men det hade något med självbekännande och erkännande av syn att göra. Jag fick även analysera en dikt med en annan som kändes som man var i en massgrav eller något annat som hade med död att göra. Det kändes som den tog upp mycket av det som palestinier utstår varje dag. Att anklagas för att ta död på folk. Därför tyckte jag att den här dikten var väldigt intressant. Men som sagt så var partiet då jag fick skriva min egen dikt viktigast. Så jag tänkte inte skriva så mycket mer nu; jag tog bussen hem och är hemma nu. Jag har en massa att förbereda inför släktforskningen som är imorgon. Ta med boken, ta med USB;et, anteckningarna och släktträdet. Men det ska väl sägas att det var kul att träffa en livs levande poet också. Något som jag också kan räknas som nu?