Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på. Jag spelade lite minecraft och gjorde en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet men när jag väl hade kommit till jobbet så behövde jag inte byta om. Vi hade ändå inte så mycket jobb att göra idag så vi åkte iväg på en tur och vi åkte till Granngården. Väl där så skulle vi köpa rhododenronjord och efter det åkte vi till Elgiganten där Patrik skulle titta på ett spela och ett par hörlurar till sin mobil. Han köpte dock inget och vi åkte iväg ganska snart därefter. Jag kunde ringa mamma och säga att jag kommer. Vilket jag också gjorde. Jag fick skjuts ända hem till mamma och kunde därefter gå in i hennes lägenhet. Jag fick steka chicken nuggets medan mamma duschade. När hon var klar så behövde vi bara förbereda det sista innan vi kunde äta. Under tiden som hon hade duschat så hade hon kokat ris också. Det enda som saknades då var såser som åts kalla. Vi såg på Nyhetsdagen på tv4 innan maten var färdig och när maten var färdig så fortsatte vi se på Nyhetsdagen. Efter maten stekte jag lite våfflor. Till det åt vi hallonsylt och hallon från Amerikastugan i Bonäs. Och lite pulverkaffe på det sen var jag nöjd i alla fall. Jag såg på Utrikesbyrån och spolade tillbaka så jag kunde se från början. Mamma skulle gå ut med Bella så att hon fick kissa och bajsa. Jag hann se på både Utrikesbyrån och Rapport. Efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade mjölk, iskaffe, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Efter det fick jag skjuts ner till stan vilket inte var det lättaste eftersom de bygger om så mycket där. Men till slut kom vi till busstationen där jag gick resten av vägen till galleria Axet. Jag var tidigt men de hade redan ställt upp för ljusmanifestationen. Där fanns namn på alla de som dött i Gaza, gravljus och några slags kuddar som skulle föreställa de barn som hade dött. Det dröjde inte länge förrän det satte igång och det var inga tal eller ingen sång. Bara ren och skär tystnad. Avbruten ibland av trumslag. Jag hade fått en ros att lägga ner och gravljuset hade jag redan tänt och ställt fram. Jag stod där bra länge och tog kort på allt möjligt. För ett tag kändes det som det inte spelade någon roll hur länge jag stod där. Det skulle ändå inte få tillbaka livet till de dödade barnen. Och jag vet inte om jag har blivit mer blödig så här efteråt men det känns som det. Verkligheten var ju svår att ta in på plats. Jag har inga ord för att beskriva det som hände. Och det tror jag inte att någon annan hade heller. Nu hände det i å för sig inte mycket i över huvud taget. Det var bara tyst. Och det var en så tryckande tystnad. Nästan öronbedövande. Jag tror jag stod där i en timme i alla fall. Och det var en massa folk runt omkring mig. Jag hade ju stått långt fram så jag tänkte ju inte på hur mycket folk som stod bakom mig. Men när jag vände mig om så stod det jättemycket folk där. Jag fick lov att gå bakåt efter ett tag eftersom det var så ansträngande att stå längst fram. Rakt framför manifestationen. Manifestationen som var svår att ta in. Men där bak blev det lättare. Efter manifestationen så kom en journalist från SN dit. Först så pratade hon med en som hade engagerat manifestationen. Det var flera som hade tagit kort som sa att de kunde dela det med henne. Jag berättade också att jag hade foton att dela. Hon blev intresserad av att höra varför jag var där också. Jag berättade att jag är med i Vänsterpartiet, något som jag inte vet om det kom med i tidningen, och att jag hade varit med när det hade varit manifestation på Stora torget. Jag berättade att det hade kommit folk från en massa olika partier och föreningar för att tala och då hade det varit mer tal och sång. Nu hade det varit mer tystnad. Jag berättade att jag hade journalistisk utbildning, något jag inte heller vet kommer med i tidningen, och att jag hoppades att Vänsterpartiet blev större. Intervjun avslutades med en bild på mig och att jag fick hennes mejladress så att jag kunde mejla fotona till henne. Därefter gick jag bara. Jag var så trött. Men det kändes ändå som jag bidragit till något. Att prata om journalistik är egentligen mitt brinnande intresse. Trotts allt tråkigt som det involverar. Men nu har jag gjort det i alla fall och det gick fort för henne att komma ut med en artikel om ljusmanifestationen. Själv hade jag en massa bilder att dela på både Instagram och Facebook. Känns som jag aldrig sover. Som att jag är en levande död. Vad nu det betyder. Vet jag inte. Men känslan kan jag beskriva rätt ingående. Som att man har flera länkar uppe samtidigt och man inte har en aning om var musiken kommer ifrån. I alla fall. Jag ska gå och lägga mig nu. Kanske drömmer jag om när jag var journalist i Brunnsvik. Innan jag brände ut mig. Jag kan komma ihåg att vi var så glada. När vi fick reda på att skolan skulle vara kvar. Jag tror inte det finns något som kan slå den känslan…