Byxorna blev leriga och tunga när han kröp på alla fyra genom det kolsvarta mörkret. Han började ångra sig lite att han gav sig in på det här. Vad var det ens det handlade om? Något som en patient till honom hade sagt? Och vad hade han sagt? 

Ja vad hade han sagt? Han visste ju att drömmar inte kunde bli verklighet men han började allt mer ifrågasätta det. Landskapet han kom ut till såg ut att vara tagen från någon film eller liknande. Någon typ av djungel. Ett vattenfall och en liten sjö med kristallklart vatten. Förmodligen livsfarliga djur men han visste inte var de var någonstans vilket gjorde honom ännu mer orolig. Han hoppade upp som en gasell ur den jordiga marken och landade på lövtäckt mark. Växtligheten här var verkligen grön. Men det var inte det han tänkte på när han tittade sig omkring i det gröna landskapet. Han letade efter solen för han visste att så länge han visste var solen var så skulle han veta vad han skulle göra härnäst. Det var dock svårt att se någon sol bland alla träden och löven. Och även om han skulle se någon sol så var han osäker på vad han skulle göra om han gjorde det. Var skulle han liksom ta vägen? Vad skulle han möjligtvis tänkas göra för att komma någonstans i det här landskapet? 

Han trodde att det bara var att dyka i. Därför var förvåningen stor när händerna slog i något precis under vattenytan. När hans ansikte nuddade vattenytan var det som att något sprack och han föll handlöst ner i golvet på psykiatrin. Ett flertal kolleger satt eller stod förvånade för det fanns inget i taket. Kasper visste inte vad han skulle göra mer än att han gick och satte sig i kafferummet som nu var tomt…