Nu har jag sett färdigt Little nightmares 3. Jag har följt med när vi stött på en spindelkvinna, två dockor Matinbum kallade Palle och Knalle, en gubbe med en docka och nu sist en gubbe med armar som rör sig som ormar och som har ögon i händerna. Också det där ansiktet ned glasögonen som man fick lov att slå sönder. Det slutade nog som jag hade väntat mig att det skulle sluta. Jag kunde inte tänka mig att det skulle sluta på något annat sätt och det är både en lättnad och en börda. Jag hade hoppats på att spelet skulle vara längre men nu när jag har sett det så förstår jag det bättre. Under spelets gång så fanns det ett flertal gånger som jag tänkte att det, det måste ha varit svårt, att skapa. Alla detaljer. Men så tänker jag på mitt eget skrivande och kommer ihåg att det är ganska detaljrikt det också. Det verkar finnas en hunger efter sådana historier i alla fall vilket är en fördel för min del. Om man nu ska skriva om drömmar, det vill säga, så är det ju bra om folk förstår dem. Och det kan tyckas som man drivs till vansinne, men tro mig, jag har koll på allt. Trotts att dröm och verklighet flyter ihop till en enda röra och till skillnad från Little nightmares så skriver jag inte om några mardrömmar. Däremot kan de upplevas obehagliga och som att de aldrig tycks ta slut. Så var tanken i alla fall. Men vem har sagt att jag inte kan försöka igen?