Och att vi låser in barn är också under all kritik! Nu är jag inte så jätteinsatt i det här med fängslandet av fjortonåringar men till och med jag förstår att ett fängelse inte precis är en jättebra plats att växa upp på. Vem ska laga dessa trasiga ungdomar när de kommer ut sen?  Hade det inte varit bättre med förebyggande insatser som nattvandring och vuxna som lyssnar? Jag väljer att se på det som att det går att göra något åt ungdomskriminaliteten. Annars skulle allt kännas omöjligt. Men vem man ska vända sig till är lite mer luddigt. Regeringen eller kommunen? Det får vara upp till någon annan att svara på… 

Upprörd gubbe 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med pulverkaffe. Jag såg lite på en intervju med skådespelarna bakom Welcome to Derry och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Spelade lite minecraft och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet var det bara jag där tillsammans med arbetsledaren. Så jag fick alternativet att kratta löv eller åka ut på tur. Jag valde att åka ut på tur. Så vi åkte en sväng och vi åkte till ett ställe som sålde arbetsskor eftersom Patrik behövde nya sådana. Han hittade några skor men kunde väl inte riktigt bestämma sig där och då så vi får nog lov att åka dit igen när han bestämt sig tror jag. Jag fick skjuts till biblioteket men gick till Stora torget och åt min baguette. Efter det gick jag till biblioteket och jag tänkte att jag skulle läsa tidning men tog kort på tidningen och mig och la upp på Instagram i stället. Jag kommer ihåg att jag gick på toa och att jag efter det satt och läste tidningen Skriva en liten stund. Jag gick runt lite i biblioteket men när det började bli dags för poesiträff så gick jag till rummet där poesiträffen skulle va. Det bjöds på fika och jag fick en komplimang över den dikt jag skrivit om den där tjädern besegrat en stubbe. Jag har fått den komplimangen förut men har svårt att ta emot komplimanger. Härnäst tror jag att jag kommer skriva om dikter om trädgårdar, drömmar och tiden i Skattungekursen. När det var dags att läsa Louise Glück så satt jag bara där för jag hade redan läst hela boken. Så jag började bläddra lite i en engelskspråkig bok som jag egentligen inte kunde så mycket och när det var dags för mig att läsa en av hennes dikter så valde jag en från Vild iris. Jag fick en hel del kompendier att ta hem och mot slutet så fick jag en hemsida av en som man kunde skicka in texter på en som betytt väldigt mycket för en. Det kanske har varit livsomvälvande till och med! Räddat livet på en och så vidare. Så när jag kom hem så satte jag på radion och datorn. Jag skrev en insändare om varför återvändande är fel. Hunden Bella kom vid halv nio-tiden och vi tog en promenad och när vi kom tillbaka stod Martin och väntade på oss. Så han slapp bli utskälld av hunden och jag fick min medicin. Jag funderar på att skriva en insändare om det omänskliga i att låsa in barn också. Också ska jag skriva en dikt om trädgårdar, en dikt om drömmar och en dikt om tiden i Skattungekursen. En dikt som annars flyter ihop med varandra och kan vara en dikt för sig. Och sen har jag ju sagt att jag skulle läsa En del av havet. Så ni märker att det inte tar slut på saker att göra… 

Jag tror inte många missat att kommun efter kommun motsätter sig Regeringens grovt rasistiska plan för återvändning. Så varför säger Nyköping ingenting? Varför möts vi av dånande tystnad från Nyköpings sida? Nyköping av någon borde säga nej till återvändande! Högljutt! Jag uppmanar de styrande i Nyköping att svara på detta inlägg. Och nej; jag är inte rädd för några SD-nassar! I en värld där SD styr är vi alla ändå döda. Det räcker med att läsa Kafkapaviljongen för att förstå det… 

Upprörd gubbe 

Idag började jag dagen med att se på första avsnittet av Welcome to Derry. Jag tänkte ju att jag skulle ha jättemycket att skriva men nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag antar att jag får se den en gång till för att minnas den. Jag gjorde mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Idag tog den en lite annorlunda väg eftersom vägen som går till lasarettet är stängt. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen var det bara att arbeta. Idag skulle vi kratta löv och det var rätt mycket löv att kratta. Så pass mycket löv att det blev övermycket. I alla fall var det så det kändes när vi packade löv i plastpåsar och de blev överfulla med löv och man försökte trycka ner dem bäst man kunde även fast det inte gick. Tre säckar fick vi ihop allt som allt. Och efteråt åkte vi till Rosvalla där vi tömde säckarna. Och åkte tillbaka till arbetslokalen där det bara var att byta om och gå mot mamma. Jag ringde henne också och då sa hon att hon skulle ta med hunden Bella och möta mig. Jag mötte dem nästan i det bostadsområde som hon bor i. Bella skulle bara kissa och bajsa lite. Sen gick vi in och till mat åt vi chilli con carne med ris. Vi såg det sista avsnittet av Chernobyl och efteråt skulle mamma städa lägenheten lite inför en lägenhetsvisning. Så hon kanske flyttar trotts allt. Så att säga. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade baguette, Varma koppen, Yakisoba, chips, Mer svartvinbärs/hallondricka, pajer och choklad. Efter det fick jag skjuts hem och med mig hem har jag fått en hund. Mamma följde med in i lägenheten medan jag satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Men annars har jag inte gjort så mycket. Jag ska väl gå ut med Bella vid niotiden. Och jag tror att jag ska försöka läsa en del av En del av havet som jag sagt att jag ska göra. Det brukar ta lite tid men det är väl ändå tid som man kan kalla kvalitetstid? 

Jag hade någon slags dröm i natt. Jag har svårt att minnas om den tog sin början på ett hotell eller i vattnet vid en klippa. Om den tog sin början på hotellet så var det som något hade hänt och hotellet var det enda säkra stället att befinna sig på. Det hade varit någon kärnvapenattack eller liknande. Men livet där verkade ovanligt normalt trotts allt. Vi skulle äta mat men maten var tidig. Och där någonstans hamnade jag i Moratrakten någonstans. Jag tror det var vägen som gick mot Älvdalen men på något sätt försvann den här vägen och ersattes av en stor sjö. Även klippväggen vred sig snett åt höger så att jag inte kunde hindra att hamna i vattnet. Jag tror drömmen var en symbol för rädslan att aldrig bli publicerad. Jag vet att värsta tänkbara scenario vore om jag hamnade i vattnet någonstans. Det är därför som jag är så rädd för att drömma om det. Men jag ser det som ett sätt för mitt undermedvetna att säga åt mig att skriva den där boken någon gång. Innan jag hamnar i vattnet. Vilket jag i å för sig gjort med vilje men att gjöra det med ovilje måste vara det värsta som kan hända en människa. Eller hur tänker ni?